Head in the Clouds (2004)

De finns de som tror att allt vi gör i livet är förutbestämt, att vad vi än gör så finns det en del saker i våra liv som vi helt enkelt är menade att uppleva. På ett sätt kan tanken kännas befriande för det friar oss ifrån ansvar inför våra egna handlingar, på ett annat sätt är det extremt hämmande i och med att det förvandlar oss enbart till ödets marionetter.

För den frisinnade Gilda har livet aldrig varit menat att bli långt, det är en tanke hon så fullkomligt försonats med att hon inte ens ifrågasätter den. Istället lever hon efter devisen att leva varje dag till fullo, njuta av allt livet har att ge samt att alltid sätta sin egen vilja främst. Hennes liv är därför fyllt av uppseendeväckande fester och människor som för en stund lyckas uppfylla hennes nycker. Det finns dock en person i hennes liv som hon ständigt återkommer till; den mycket mer jordnära Guy som ödet förde henne samman med under hennes studieår. Mellan dessa två individer finns en dragningskraft som är svår att förklara för trots deras uppenbara olikheter och trots att de ständigt lyckas såra varandra så kan de heller inte vara utan varandra. Guy, som enligt Gilda ”lider” av ett samvete dras mellan sin kärlek till henne och sin politiska övertygelse samtidigt som Gilda kämpar för att vinna Guys gillande trots att det många gånger står emot hennes egen övertygelse.

Ibland känner man suget efter en riktig storslagen kärleksfilm, en sådan där som tar en genom tid och rum och där ingenting känns omöjligt. Efter att ha sett Head in the clouds är det dock kanske inte precis så jag skulle vilja beskriva den. Filmen är visserligen först och främst en kärleksfilm och visst tar den oss genom tid och rum. Problematiken ligger istället i just ordet storslagen, det är nämligen i detta ord som filmens brister ligger. Head in the clouds marknadsför sig nämligen inte som någon lågmäld kärleksfilm utan redan från början är det uppenbart att det är storslagenheten man siktat på. Lika tidigt inser man också att filmen inte kommer att lyckas uppfylla denna utfästelse.

Trots erkänt duktiga skådespelare i Charlize Theron och Penelope Cruz lyckas man inte fånga någon riktig glöd på film. Charlize Theron gör visserligen en bra roll men jag saknar det där riktiga bettet. Penelope Cruz gör en ovanligt lågmäld roll där jag hellre hade sett lite mer eld och passion. Skulden får dock till stor del läggas på manus som inte ger något spelutrymme, sin långa speltid till trots. Filmen är nämligen alldeles för lång i förhållande till vad som faktiskt sker på skärmen. Halvvägs in i filmen sitter jag och vickar på fötterna i otålighet och det är inte förrän i filmens slutskede som den riktiga koncentrationen återvänder.

Jag känner också att man försökt bita över lite för mycket vilket gör att ingen av filmens sidor egentligen når riktigt fram. Förutom kärlekshistorien så har man också vävt in en politisk aspekt i form av sidohistorier kring motståndsrörelsen, något som inte heller når riktigt ända fram känslomässigt.

Fick jag ett enda ord att beskriva Head in the clouds på så skulle ordet medioker kännas passande. Ingenting är egentligen riktigt dåligt, men ingenting är heller riktigt bra.