Hajen (1975)

Några kvällar innan badsäsongen på den lilla ön Amity sätter igång på allvar, sitter ett gäng ungdomar på stranden och har ett beach-party. En ung kvinna vid namn Chrissie får en impuls att springa ned till vattnet för att ta ett kvällsdopp och hennes nyvunna ögonkontakt är tätt efter. Hans alkoholintag tillåter honom dock inte komma längre än till strandkanten där han lägger sig ned och somnar. Chrissie är vid det här laget långt ut i vattnet och plötsligt hugger det till underifrån, några hugg senare är hon försvunnen. Dagen efter hittas delar av hennes kropp uppsköljd på stranden.
Efter några om och men får badlivet fortsätta som om ingenting hade hänt och hajen har inga planer på att sluta vistas där det finns gott om föda.

Min debutbeskådning av Hajen ägde rum när jag var 8 år gammal. Trots mina föräldrars varningsföreskrifter insisterade jag på att få se den. Och så blev det. Jag såg filmen och höll händerna för ögonen när jag såg den gigantiska hajen och blodet som färgade havet rött. Efter filmen var jag vettskrämd. Att bada på stranden och överhuvudtaget vistas i vatten hade fått en helt ny innebörd - nu kunde man bli uppäten! Även om jag redan för knappt 13 år sedan var helt införstådd med att det inte fanns några hajar i svenska vatten så satt det i psyket att jag var tvungen att kunna se havs- eller sjöbottnen där jag badade. Det gör det faktiskt fortfarande, om än inte riktigt på samma sätt.

Hajen är regisserad av Steven Spielberg och är i mitt tycke hans bästa och enda fulländade film. Det finns nog ingen film som satt så djupa spår i så många människor som Hajen. Numera rider han på tidigare framgångar utan att egentligen sätta några nya milstolpar eller längre åvägabringa mästerverk som han kunde och gjorde förr.
Filmen är baserad på Peter Benchleys novell med samma titel och nämnde skrev även manus i samarbete med Carl Gottlieb. Även om filmatiseringen skiljer sig från boken så är det ett perfekt filmmanus som framförs på ett fantastiskt sätt.

Hur realistisk hajen i filmen än ser ut att vara är den självfallet inte en livs levande sådan, utan en mekanisk. (En del klipp är emellertid på autentiska hajar.) Jobbet med den är mycket beundransvärt - jättegrunkan ser levande och väldigt skräckinjagande ut. I jämförelse med de dataframställda hajarna i Deep Blue Sea (1999) känns den betydligt mer äkta! Något som verkligen höjde skräckkänslan som man fick när hajen var i närheten, och något som är synonymt för Hajen, är musiken. Det var John Williams som fick snilleblixten till denna som ursprungligen bara var ett klinkande på två pianotangenter. Retsamt enkelt men väldigt effektivt när den successivt upprepas fortare och fortare. Visst utvecklades pianoklinkandet innan filmen släpptes, men inte särskilt mycket.

För mig är det obegripligt att Robert Shaw, som gestaltar den färgstarke personligheten Quint, inte belönades med massvis av priser för sin rolltolkning. En mer trovärdig sådan får man leta efter. I övrigt är det klanderfritt agerande.

Spoilervarning!

Avslutningsvis måste jag säga att det inte är många filmer där hjältekonceptet som segrare känns fulländat, men Hajen är en av få. När Roy Scheider i slutscenerna får duellera i filmens enda riktiga téte-à-téte med det 8 meter långa och 3 ton tunga vattenmonstret – och vinna – känns det helt rätt! Mardrömmen är över och vi kan pusta ut. Och även om vi betraktare fått men för livet, och kanske aldrig badar i okänt vatten igen, känner vi oss tillfredställda med upplevelsen. Full pott!