Death Proof (2007)

Quentin Tarantino och hyllningsfilm har blivit något av ett synonym för varandra. De hänsynslösa (1992), Pulp Fiction (1994) och Jackie Brown (1997) var injicerade med en rad hyllningar till den eminenta regissörens favoritfilmer från barndomen. Hyllningarna fick sin tydligaste manifestation i de båda Kill Bill-filmerna där spagettiwestern, martial arts, Hong Kong-action, 80-tals nostalgiska Ninjafilmer, Bruce Lee-fighter och animé, stod högst i kurs.
I den bioaktuella Grindhouse: Death Proof tar Tarantino det hela ett steg längre. Filmen är en enda stor hyllning till 70-talets B-filmer där hyllningarna först och främst kommer i uttryck i det sjaskiga fotot och den orediga klippningen. Därutöver berättar en av karaktärerna om vilka filmer han har medverkat i, samtidigt som en del av dialogen kretsar kring nostalgisk film. Sen så finns det en del filmposters som hänger på väggarna och självklart så är det biljakterna också. Mer än så blir det inte, eftersom handling och karaktärsutveckling, som redan i Kill Bill-filmerna kom i andra hand, är här helt obefintliga.

För två och ett halvt år sedan beskrev jag just Kill Bill: Vol. 1 som Tarantino ytligaste film, trots att jag uppskattade den väldigt mycket. Idag tar jag tillbaka det och säger att det är Grindhouse: Death Proof som är den ytligaste. Men till skillnad från Kill Bill: Vol. 1, som var kryddad med nostalgiska härligheter, så kommer Grindhouse: Death Proof inte längre upp än i tvåans växel vad gäller tempo och underhållning.
Filmen saknar nämligen alla de tuffa element som tidigare varit så karaktäriserande för Tarantinos filmer. Utöver Stuntman Mike, som Kurt Russell porträtterar klockrent finns det inga karaktärer som är värda att nämna. Tjejerna, som filmen utgår ifrån, är helt ointressant och papperstunna. Samtidigt skapar avsaknaden av tuffa dialoger och kryddade monologer ett tomrum som Tarantino förgäves försöker fylla med triviala dialoger som kretsar kring partytjejernas värld. Allt från sex, våld, filmer, jobb och bilar berörs, men dessa utdragna dialoger dränker allt underhållningsvärde som Kurt Russell ensam står för.

När filmen gick upp i USA upp på bio i USA, under titeln Grindhouse, ingick den i ett tretimmarspaket, tillsammans med Robert Rodriguez Planet Terror. Men efter att den spelades upp i nästan tomma biosalonger, skildes filmerna åt och lanseras i Europa var för sig.
Det är ingen tvekan om att Grindhouse: Death Proof kommer att hitta sin publik. 70-tal nostalgikerna kommer säkerligen hylla filmen ända upp till skyarna, utan att bry sig om de dramaturgiska bristerna. Men trots att det finns en viss tjusning i Tarantinos hyllning till 70-talet så går det inte bortse från att det är hans svagaste och blekaste film hittills. Man kan bara hoppas att Rodriguez Planet Terror har något mer att erbjuda än utdragna och triviala dialogscener.