Good German, The (2006)

En av Hollywood mest nyskapande regissörer tycks ha gjort det till sin nisch att aldrig stoppa sig själv i ett fack. Steven Soderberghs resumé är lika varierande som den är imponerande med filmer som Traffic, The Limey och Ocean’s Eleven som ett bevis på detta. I sin filmatisering av Joseph Kanons roman The Good German ville han filma på samma sätt som de gjorde på 1940-talet, inte bara tematiskt utan också tekniskt. Inga avancerade linsar, bara hård belysning som ger starka kontraster och inga trådlösa mikrofoner, vilket tvingade skådespelarna att tala med hög och tydlig engelska. Självklart skulle det också vara i svartvitt. Skådespelarna blev dessutom regisserade att agera i den teatrala stil som var vanliga i film noir. En stilimitation i bästa b-filmsanda bland skuggor och ljus, utspelar sig Soderberghs konstnärliga gimmick i Berlin, i samband med att Truman, Stalin och Churchill möts för att bestämma Europas framtid i eftertakterna till andra världskriget.
Till en stad som ligger i ruiner anländer reportern Jake Geismer (George Clooney) för att bevaka den historiska sammankomsten. Han tas emot av chauffören Tully (Tobey Maguire), en korrupt amerikansk soldat som sällskapar med Lena Brandt, en tyska som livnär sig på prostitution och som lever på löftet att Tully ska ta henne ur Berlin. Vad Tully inte vet är att Geismer har ett förflutet med Lena och situationen blir inte bättre utav att Lenas make, den officiellt döde Emil Brandt, eftersöks av både amerikanska och ryska höjdare.

Filmen går tur nog djupare än sin bländande estetik. The Good German är hur en 1940-tals film skulle sett ut utan Hays produktionskod. Genom att placera realism tillbaka i genren skildras våld och sexualitet på ett sätt som aldrig kunde göras under de censurregler som fanns på den tiden.
Under 1940- och 50-talet var film noir en cynisk reaktion på andra världskriget utan att behandla själva kriget, medan krigsfilmerna i sig oftast var patriotiska hjältehistorier. Genom att slutligen korsa deras banor blir The Good German en film noir om kriget och krig i allmänhet. En historia om politik och skuld där massmördare vänds andra kinden till för att kunna utkämpa framtida krig. Krigshandlingar som lätt stryks över för att det finns något att tjäna på. Ämnen som är minst lika aktuella i dagens krig och medan filmen måhända har en romantisk syn på sitt utförande romantiserar den definitivt inte sin syn på ett USA i krig.
Med inspiration från framförallt Marlene Dietrich levererar Cate Blanchett sin vamp i ett teatralt skådespel; Clooney är ingen stor aktör men passar bra som den naive Geismer; framförallt ät det Maguire, rollbesatt emot sin typ som hellylle amerikan, som väcker starkast känslor som den slemmige Tully. Men någon kemi som värmer deras frostiga relationer uppstår aldrig.

Fastän att filmen både estetiskt och tematiskt faller en tillgodo lyckas den bli förvånansvärt likgiltig. Genom en klar brist på övertygande karaktärskänsla framstås karaktärerna som kalla och distanserade. Filmen har dessutom snitsigt men samtidigt avståndstagande delat in filmen i tre akter för varje karaktärs synvinklar. Så mycket fokus har lagts på den kallhjärtade intrigen att dess huvudrollsinnehavare närmast blir en del av sceneriet.
I slutscenen står det tydligt att det inte bara är med affischen som filmen blivit influerad av Casablanca (1942) och matinékänslan går full cirkel. I sin ihärdighet att imitera en epoks stil och utförande glömmer Soderbergh bort dess hjärta och själ. Om han också hade tagit lära av de gamla mästarnas fingertoppskänsla för drama hade The Good German blivit mer än intressant kuriosa. Även om det är fantastiskt snygg kuriosa med en nattsvart krigshistoria som osar gammal hederlig cynism. Dessutom älskar jag politiska mordintriger.