Ghost Ship (2002)

När besättningen på en liten bogserbåt får reda på att den spanska lyxkryssaren, Antonia Graza, som spårlöst försvann 1962, driver omkring mitt ute i Atlanten, ser de sin chans att tjäna storkovan. Eftersom den befinner sig på internationellt vatten är det fritt fram för vem som helst att bärga den i land och inkassera en massiv hittelön, vilket är precis vad den lilla bogserbesättningen tror sig kunna göra. Men när de väl kommer fram till lyxkryssaren får de reda på dess tragiska öde och det dröjer inte länge innan en rad märkliga saker börjar hända.

Filmtiteln ger intryck att Ghost Ship är en skräckfilm som utspelar sig ombord på ett spökskepp. Det må visserligen stämma att merparten av intrigerna utspelar sig ombord på den ödelagda kryssaren, eller spökskeppet om man väljer att kalla det så, och det inträffar också en del spökliga företeelser. Men hur mycket än Steven Beck – som även regisserade Thir13en Ghosts (2001) – briljerar med ett suggestivt ljudspår, rostig scenografi, vattenfyllda korridorer och datoranimerade specialeffekter så lyckas han aldrig övertyga om att Ghost Ship är en skräckfilm.

Liksom Thir13en Ghosts, är denna vattenskräckis uppbyggd av klassiska spökhusklichéer. Originaliteten sträcker sig så långt att huset har förvandlats till ett skepp och att det har placerats mitt i Atlanten. Dock har vi redan sett exakt samma skräckscenario utspela sig i den förargligt löjliga Virus (1999).
Som vanligt för dessa nymoderna skräckfilmer existerar inte någon väsentlig handling, vilket gör att all logisk kausalitet uteblir. Manusförfattarna har endast fokuserat på den scenografiska skräckmiljön och utplaceringarna av skräckklichéerna istället för att utveckla det narrativa formatet.
Parallellen med Alien (1979) är närvarande, men här har karaktärerna isolerats på havet istället för i rymden, och självklart kvarstår parollen ”där ingen kan höra dem skrika”. En obetydlig historia utvecklas om förbannelsen ombord på kryssaren, vilket leder in på att karaktärerna börja dö en efter en i sedvanlig ordning. Meningen är att detta skall skrämma skiten ur publiken, men det fungerar tyvärr inte, skräckfaktorn ligger nämligen på botten.
Beck följer de dramaturgiska spelreglerna till punkt och pricka och det bjuds inte på några större överraskningar. Klichéerna är vid det här laget så pass slitna, att det inte går att bli rädd även om man i vanliga fall tycker att tecknade filmer är läskiga. Det är uppenbart att regissören saknar all förmåga att utveckla ett skräckscenario som engagerar längre än öppningsscenen. Det räcker inte bara med att skräckfaktorn ligger på botten, utan det är även riktigt tråkigt. Utan en meningsfull story och utan några kalla kårar, blir det väldigt svårt att hålla sig vaken under speltidens 87 minuter.

Det enda som hade kunnat rädda filmen från att nå botten är skådespelarna, i synnerhet Gabriel Byrne – End of Days (1999) och Enemy of the State (1998). Tyvärr bidrar han tillsammans med de övriga skådespelarna att sänka denna kalkonrulle djupare än botten. Hans gestaltning som kapten Sean Murphy ombord på bogserbåten kunde inte ha varit mer föga inspirerande. Det är uppenbart att det här är ett skitjobb som måste göras för att få lite extra knäck. Värst är dock Ron Eldard – Black Hawk Down (2001) och Deep Impact (1996) – som inte klarar av att framföra en enda trovärdig replik.
Det är faktiskt ingen dålig skådespelarensemble Beck har att göra med. För det här lågmälda skräckformatet borde de ha kunnat utveckla några intressanta karaktärer. Men när dialogen är så hiskligt svag, när storyn är i det närmaste obefintlig och när regissören inte har den minsta aning om vad skräckfilm är för något, då blir skådespelarna lika vilsna som en flodhäst på Nordpolen.

Det är ett under varför en film som Ghost Ship överhuvudtaget produceras, men att den sedan lyckas infiltrera de svenska biograferna och videohyllorna är ett ännu större underverk. Drak Castle Entertainment och Steven Beck tror sig ha hittat receptet på modern skräckfilm som består av ett hopplock av förbrukade klichéer och visuell scenografi. Men liksom Thir13en Ghosts är Ghost Ship bara en vidrig ursäkt för skräckfilm.