Fredagen den 13:e (2009)

Jag ville så gärna kunna sitta här och säga att Marcus Nispel, regissören bakom 2003 års underhållande – om än ej särskilt betydelsefulla – nyinspelning av Motorsågsmassakern, har lyckats.
Jag ville kunna påstå att han gett den här snart 30 år gamla, tragiskt stagnerade filmserien en välbehövlig uphottning.
Att han gjort mer än plikten kräver för att bringa nytt liv i Fredagen den 13:e och Jason Voorhees.

Men jag kan inte göra det, för den här filmen – om jag ska vara helt ärlig – sög!

Paramount kunde numrera sina Fredagen den 13:e-filmer ända upp till smått makalösa åtta, innan de slutligen gav upp och kastade serien i soporna - där New Line Cinema, ”The house that Freddy (Krueger) built”, raskt plockade upp den och fortsatte i samma spår i ytterligare två filmer.
När så Paramount, New Line, Michael Bay och Marcus Nispel går ihop och gör ett, märkligt nog efterlängtat, elfte försök så vet jag inte varför man egentligen ska förvänta sig något bättre, något mer eller ens något nytt...
För oavsett vad man förväntar sig så är det antagligen för mycket.
Det är som att det finns en formel för händelseförloppet i en sådan här film – ett strikt mönster efter vilket den skall sys ihop – och man vägrar släppa taget om det!

Man har saxat, lånat, vridit runt och manipulerat delar av handlingen i seriens tre första filmer, slängt ut en handfull ungdomar mitt i skogen, lagt till alkohol, droger, sex och nakna tuttar samt fyllt det dasspapperstunna manuset med anledningar att sära på den lilla skaran och skicka dem åt varsitt skumt belyst hörn (har aldrig förstått varför en så pass stor, stark kille som Jason inte kan ta hand om fyra-fem stycken på en och samma gång?).

-Vill ni verkligen veta handlingen?
Spelar den egentligen någon större roll?
Okej då, men det är knappast värt er dyrbara tid…
Clay Miller (Jared Padalecki, mest känd från tv-serierna Gilmore Girls och Supernatural) befinner sig i Crystal Lake där han letar efter sin försvunna syster – som man tidigt i filmen fått se fallit offer för Jason. Han träffar på ett gäng Johnny Knoxville/Ashton Kutcher/Paris Hilton/Lidsey Lohan-wannabees som samlats i en stuga vid sjön för att - jamen ni vet ju; supa skallarna i bitar, röka på och ha sex hela natten lång-lååång…typ.
Givetvis dyker den maskerade bjässen upp (inledningsvis med en tygpåse över huvudet – men efter ett litet tag iklädd den välkända hockeymasken) och gör processen kort med dem, en i taget.

I siffersammanhang ser filmen ut på följande sätt:
95 – filmens speltid i antal minuter.
13 – antalet ungdomar i filmen (8 killar, 5 tjejer).
13 – antalet personer Jason har ihjäl i filmen.
8 – antalet gånger Nispel låter Jason torna upp bakom sina offer.
4 – antalet personer jag delade den enorma biosalongen med.
3 – antalet tjejer som visar sig topless i filmen.
3 – antalet gånger jag tittade på klockan under filmens gång.
2 – det förvånande få antalet sexscener i filmen.
0 – det uppskattade antalet gånger jag kommer se om denna film.

Det här kanske känns som ojuste kritik, och när jag säger att jag är otroligt trött på de generiska ungdomarna som med låtsad förvåning stirrar in i mörkret och säger ”Hallå, är det någon där?” så kan man ju kanske tycka att jag borde valt att se en annan film.
Men jag är, tro det eller ej, ett stort fan av Fredagen den 13:e, och någonstans hoppades jag ändå på en nytändning för serien. Jag ville se en slasherfilm som var intressant, om än ej världsbäst!
Kort sagt; jag förväntade mig – kanske av obstinat naivitet ivrigt påeldad av brinnande nostalgi - någonting mer än samma sak om igen, för (femtio)elfte gången.

Marcus Nispels Fredagen den 13:e får vad jag anser vara en ytterst generös tvåa för att Daniel Pearl (director of photography) återigen visar upp sin alltid lika strålande talang när det gäller ljussättning och placerande av skuggor…men BARA därför!

”Michael Bay and Marcus Nispel, this is the police! Put down the slasher-franchise and come out with your hands above your head!”