Fredagen den 13:e (1980)

1978 regisserade Sean S. Cunningham en ungdomskomedi som handlade om baseball, Here Come the Tigers (1978). Hans kompis Steve Miner hjälpte till att producera den och de hyste bägge stora förhoppningar att kunna göra en tv-serie för barn och ungdomar baserad på den. Men då plånboken började sina föddes idén att göra en läskig film, vars enda syfte var att tjäna in lite snabba slantar, som skulle användas till tv-serien. De hade ingen aning om vad denna film skulle handla om, men hade enats om att titeln ”Friday the 13:th” var slagkraftig. De köpte en helsidesannons i showbiz-tidningen Variety, där lät de trycka filmtiteln och en slogan, och med endast den annonsen som bas lyckades de ragga finansiärer till sin film!

Bakgrundhistorien, skriven av Victor Miller och Ron Kurz, är numera ganska känd.
På ett sommarläger vid sjön Crystal Lake drunknar den efterblivna pojken Jason Voorhees, alltmedan lägerledarna, som skulle ha haft uppsikt över honom, är upptagna med varandra.
Flera år senare börjar lägerledarna på Camp Crystal Lake mördas, det sägs att en förbannelse vilar över lägret och det kallas allmänt för Camp Blood!

Fredagen den 13:e är gjord enbart för chockvärdet, det finns inga finesser och inga dolda motiv. Den är ute efter att skrämma, chockera och äckla - gärna alla tre på en gång! Cunningham och Miner såg därför till att låta Tom Savini, då berömd för sitt arbete med Dawn of the Dead (1978), experimentera fram effekterna som krävdes för många av filmens brutala dödsscener.
När det gällde castingen så var det inget hymlande om vilken sorts film som skulle göras, och Cunningham har i intervjuer sagt att han letade efter ”good-looking kids, who you might see in a Pepsi commercial”. Vilket är varför så gott som alla unga rollinnehavare var okända, och i alla fall utom ett har fortsatt vara okända. Det enda undantaget är Kevin Bacon, vars filmkarriär väl knappast behöver någon närmare beskrivning.
1980 var dock inte trumfkortet Kevin Bacon, utan 54-åriga Betsy Palmer. Med ett antal filmroller samt ett 60-tal gästroller i olika tv-serier bakom sig var hon utan tvekan filmens största stjärna. Hon blev erbjuden $10.000 för rollen som Jason Voorhees mamma, Pamela, och tackade ja enbart för att hon behövde en ny bil. Hon har sagt att hon egentligen inte ville synas i den sortens film, men att hon var övertygad om att ingen skulle gå och se den i alla fall…

Cunninghams film får minuspoäng för såväl manus och skådespeleri som ljussättning och redigering. Det är en torftig historia och skådespelarinsatserna lämnar oftast mycket i övrigt att önska. Ljussättningen ger filmen en onaturlig look, och man får för det mesta en klar och tydlig studiokänsla – vare sig scenerna utspelar sig inomhus eller utomhus.
När det gäller redigeringen så är det största felet helt enkelt att kameran hänger kvar för länge under alla dödsscener. Givetvis för att mjölka så många känslouttryck som möjligt ur åskådaren, men det ger ett amatörmässigt intryck och förstör för det mesta den avsedda chockeffekten.
På plussidan finns dock Harry Manfredinis stämningsfyllda musik och Tom Savinis vidriga effekter.

Cunningham har sagt att syftet med den unga rollbesättningen och de brutala morden var ett försök att nå fram till det som målgruppen, unga människor, var mest rädd för: plötslig död. Huruvida hans resonemang är felaktigt eller ej är ovidkommande. Det går helt enkelt inte att förbise att Fredagen den 13:e träffade helt rätt! Givetvis inte hos kritiker, som nästan unisont sågade den längs med fotknölarna, men hos publiken. Cunninghams försök att tjäna ihop pengar till en barnvänlig tv-serie blev snabbt en grotesk, blodfylld guldgruva. En guldgruva som folk köade runt kvarteret för att se.
Med visst mått fantasi kan man kanske föreställa sig varför Sean S. Cunninghams slasherfilm var så pass kontroversiell som den var 1980, men med dagens mått mätt är den dock relativt tam. Vissa av chockeffekterna är förutsägbara, och har redan toppats flera gånger om.

Fredagen den 13:e har inte en lika psykologisk inramning som sin föregångare i genren, John Carpenters Halloween (1978), och Wes Cravens succéskräckis, A Nightmare On Elm Street (1984), var flera år bort. När man ser filmen idag så är den nästan hopplöst ute, men det finns ändå någonting hos den som tilltalar. Den är fruktansvärt enkel och utger sig inte för att vara mer än det den faktiskt är, och den var aldrig avsedd att tas på blodigt (hahaha) allvar.
Sett med sådana (kanske lite väl blida) ögon så är Fredagen den 13:e långt ifrån en av de sämsta filmerna i världshistorien, och det – tro det eller ej – är ett riktigt bra betyg!