Fountain, The (2006)

En av årets mest emotsedda filmer gjorde sin premiär i Sverige på Stockholm filmfestival. Efter fem år är nämligen Darren Aronofskys The Fountain äntligen klar och redo att visas. Vad som började som ett episkt science fiction äventyr i stor skala med Brad Pitt och Cate Blanchett i huvudrollerna förvandlades med åren till en independentosande sci-fi prosa med Hugh Jackman och Rachel Weisz. Produktionen stoppades nämligen ett antal gånger och under tiden fick Aronofsky chans att filosofera kring vilken sorts film han egentligen ville göra och samtidigt släppa en seriealbumsversion av filmen ifall produktionen inte skulle komma igång igen. När Sagan om ringen och Troja slogs an på biografierna insåg han att episka krigsscener var nu vardagsmat och istället tittade han på vad kärnan var i historien. I en helomvändning satsade han då på att göra en lågbudgetversion av sin film, med andra skådisar och utan datoranimationer. Vad vi nu äntligen får se är både en av de mest unika men också mäktigaste filmupplevelserna jag sett. På samma sätt är den lika svår att förklara, med en handling som kastar sig mellan tid och rum och som medvetet lämnar utrymme för åskådarens tro. Vad som därför kommer att skrivas är vad jag själv tolkar av filmen. Varning därför för spoilers.

Att marknadsföra The Fountain kan inte vara lätt. Att kalla det en science fiction skulle vara missledande. För det är allt annat än en genrefilm. Ett bättre sätt att förklara den som skulle vara som visuell poesi. Filmen behandlar eviga frågor kring försök att förstå meningen med varför vi är här, vad är liv, vad är kärlek och vad som händer när vi dör. Med utgång från mytologiska begynnelsehistorier väver Aronofsky in myten om livets träd som nämns bl.a. i första moseboken, som i många civilisationers historia varit en symbol för livets cykel, födelse och död och hur de sammanflätas med varandra. Kärnan som jag ser det i filmen är just en man som kämpar med idén om dödlighet och livets bräcklighet. Faktumet att han och den han älskar kommer att dö. Samtidigt är det en hjärteskärande kärlekshistoria som visar hur vår besatthet kan bli viktigare än något annat. Hur döden bryter gränser och med hjälp av minnen alltid gör sig påmind och håller dig kvar. Aronofskys egen version av Lejonkungens ”circle of life” skulle man nästan kunna säga. Må så vara att det låter flummigt, men det är en märkvärdig film som det inte med rättvisa går att krympa ihop till ett fåtal meningar. Visst är det en svår film som absolut inte kommer att falla alla i smaken, men jag skulle ändå rekommendera alla att se den för upplevelsen skull.

Visuellt bländande bilder genomsyrar filmen och de fantastiska egengjorda effekterna är bland det vackraste jag sett på film. Det finns scener som jag helt ärligt skulle vilja rama in och sätta upp på väggen. Lyssna dessutom till den stämningsfulla musiken av den begåvade Clint Mansell som alltid lyckas leverera något eget och minnesvärt till Aronofskys filmer. Musiken förstärker utan att ta över och knyter ihop det ickelinjära upplägget där vi hoppar mellan tre historier. I stil med Requeim for a Dream bygger sig den upp mot en stark klimax som man maktlöst dras in it.
Men sist får man inte glömma det superba skådespeleriet av Jackman och Reisz, som både fått ta på sig emotionellt krävande roller. Framförallt är det en Jackman som en gång för alla skingrar alla tvivel att han inte är något mer än en argsint rakbladsvass mutant. Den sorg som Hugh Jackman genomgår i filmen är stark och ovanlig att se.

Trots många rosande lovord så var The Fountain inte en fulländad upplevelse. Både dess styrka och svaghet ligger i dess fragmentariska upplägg som ber åskådaren att fylla i luckorna själv och skapa en egen holistisk mening. När filmen kommer till ända sitter man nämligen där konfunderad utan att ha fått något svar på hur a sitter ihop med b som förklarar c. Vissa scener tycks därför en smula lösryckta och de där man inte känner att man hittar något som går att applicera i ens meningsbyggnad får då inte samma tyngd. De som väntar på svar, kommer att vänta förgäves, och säkerligen bli en smula frustrerade. Rent filmmässigt ger mig nämligen Reqiuem for a Dream mig mer, men det tar inte ifrån filmen de ovationer den förtjänar. The Fountain är en minnesvärd upplevelse som lämnar dig utan ord att förklara men med en glödande iver att diskutera. Vad representerar The Fountain för dig? Är det en film om kärlek, tro, död, eller liv? Man behöver inte vara en Tarkovskij dyrkande psykoanalytiker för att falla för filmen. Det här handlar om att bli betagen och berörd. Ett vackert testamente till kärlek, livets cykel, och döden. Dessutom lyckas den med det här på ynka 96 minuter, vilket är det yttersta beviset på Aronofskys oerhörda talang.