E.T. (1982)

1982 var i princip hela världen försatt i tårar. Orsaken var Steven Spielbergs varma film om en speciell utomjording och dennes relation till några småttingar. Filmen talade till alla folks hjärtan, stora likafullt som små. Den yngre publiken hade något att identifiera sig med medan de äldre såg tillbaka på sin egen barndom. Unisont hyllad av både publik och kritiker har den en given plats bland de minnesvärda filmerna. Frågan är hur mycket tiden naggat den i kanten?

Att filmen har mer än 20 år på nacken märks främst på berättartempot som är några snäpp lägre än i dagens filmer. Bortsett från att den kännas lite seg har vi samma oförglömliga berättelse om den söta, hasselnötsliknande rymdvarelsen som av misstag blivit lämnad kvar på Jorden. Nämnas bör att Steven Spielberg lät fräscha upp filmen i samband med 20-års jubileet förra året. Med hjälp av dagens avancerade datateknik putsade han till effekterna en aning, piffade upp ljudet och satte dit en rolig badkarsscen med E.T. Sammantaget var det småsaker han inte var nöjd med, ”jag ville tillfredsställa perfektionisten i mig” förklarar han. Historien är således densamma sånär som på några detaljer.

Som den klassiker filmen är har vi en rad minnesvärda scener och ögonblick. Mina favoriter är när E.T. super sig redlöst full, den klockrena relationen mellan storebrodern och Elliot (How’re you feeling, faker?), när Gertie smyckar varelsen eller när de ska gå ut på Halloween. Stunder som i sitt sammanhang skänker en rikligt med värme och glädje. Andra starka delar i den här filmen är barnskådespelarnas prestationer. Vem kommer att glömma Elliot som i början har lika stora ögon som E. T. eller hans svallande känslor som sköljer över oss? Eller Gertie, magnifikt spelad av 6-åriga Drew Barrymore, som ger ny innebörd till ordet söt. Steven Spielberg tar tillvara på barnens perspektiv och berättar en film genom barnens ögon. Bara det är värt en eloge, hur många andra stora regissörer kan ni komma på som berättar en film om barn för en bred publik?

Man skrattar, man underhålls och man har inga problem med att känna igen sig i karaktärerna och hysa förståelse för deras situation. Den lyckliga kärnfamiljen som fått sig en törn i och med att fadern lämnat familjen, syskonrivaliteten, sorgen när E. T. lämnar Elliot och de andra, den ömsesidiga rädslan som de i början känner, varelsens längtan efter att återvända till sina rötter och så vidare. Dessa moment kompenserar något för den i övrigt ordinära historien. När allt kommer omkring är själva grundtemat rätt simplistiskt. Liksom andra Hollywood-filmer av den här typen – förslagsvis Rädda Willy eller Beethoven – har vi en god varelse som riskerar att få en plågsam behandling av ”the bad guys”. I det här fallet är det några myndighetspersoner som vi inte får se huvudena på, deras uppsåt är så uppenbart att det är en omöjlighet att ta miste på. Den här varelsen råkar komma i kontakt med en unge som lär känna den och blir dennes bästa beskyddare. Barnet visar sedan stolt upp den för sina syskon samtidigt som den aningslöse föräldern fortsätter leva som om inget hade hänt. Figuren blir sjuk och är nära att dö i en melodramatisk scen som ska få oss att känna maximal sorg och medlidande. Spielbergs knep att manipulera åskådaren är alldeles för genomskinliga och uppenbara.

Därav filmens största problem. Jag köpte det när jag var i nio-tio årsåldern. Numera är jag tämligen likgiltig och föga berörd av filmens tårdrypande fällor. På något sätt känns det som om magiken spräckt hål på filmen. Den lever mer kvar som ett minne av en svunnen tid snarare än att klara sig på egna meriter. Missförstå mig rätt, den är fortfarande en utmärkt familje- eller måbrafilm. Men jag måste erkänna att den hade betydligt mer att ge när jag själv var barn. Nu känns det som om den har reducerats till en sentimental film av standardiserade mått, de många klassiska och oförglömliga ögonblicken till trots.