Djävulen bär Prada (2006)

David Frankel, som tidigare bland annat regisserat ett gäng avsnitt av tv-serien Sex and the city, har inte strövat alltför långt ifrån Sarah Jessica Parkers ytliga värld. Han har snarare gjort ett djupdyk i den då han tagit sig an Djävulen bär Prada, om vilket helvete det är att vara chefredaktörens assistent på Runway, New Yorks ledande modemagasin.

Inledningsvis måste nämnas att de något mindre rollerna i filmen, Emily (Emily Blunt), Nigel (Stanley Tucci), Nate (Adrian Greiner) och Christian (Simon Baker) alla är ytterst vältillsatta. Men det är Meryl Streep som gör filmen sevärd med sitt iskalla porträtt av Miranda Priestly – chefredaktören för Runway. Hon styr sitt modeimperium med järnhand och lever i en värld där bara en enda åsikt räknas, hennes.
Miranda är stel, torr och extremt kallsinnig, men man kan ändå inte låta bli att skratta åt vissa saker hon säger, just för att hon inte håller inne med vad hon tycker – om hon ogillar något så ser hon till att med drypande sarkasm meddela detta.

Miranda: “You have no sense of fashion.”
Andy: “I think that depends on…”
Miranda: “No no, that wasn’t a question.”

In i denna cyniska, hektiska och mardrömsframkallande värld ramlar Andrea “Andy” Sachs (Anne Hathaway), som med sina stora, naiva, oskyldiga rådjursögon och sin darrande underläpp plötsligt finner sig vara anställd som Mirandas andraassistent. Anne Hathaway (Sanningen om Rödluvan, 2005, Brokeback Mountain, 2005) ger Andy Sachs ett lagom bortkommet och tragiskt bräckligt intryck. Andy är fast besluten att inte låta den Pradabärande djävulen köra över henne, men hon tvingas dessvärre finna sig i att bli behandlad som en olydig hund i så gott som varenda scen – och för varje gång hon blir verbalt misshandlad blir hon själv lite mera cynisk och lite mera hårdhudad.

För den modeintresserade är Djävulen bär Prada ett regelrätt guldkorn, då den visar upp fler flådiga kreationer under sina 110 minuter än en hel säsong av Top Model.
Modeanalfabeter, som jag, kan förkovra sig i en intressant inblick i en hänsynslös, ytlig och själsdepraverande bransch. För ska man tro Lauren Weisberger, som skrev boken som filmen bygger på efter att under ett år ha arbetat som assistent åt Vouges chefredaktör Anna Wintour, så är det precis såhär det är.

Frankels film är absolut inte dålig, den rör sig i ett snabbt tempo och den är engagerande och rolig, men den är försvinnande lätt att glömma bort efteråt, vilket är lite trist.
Som en stilstudie över en bransch som de flesta ”vanliga dödliga” inte känner till är den intressant, och den är ännu ett jätteplus för Meryl Streep – långt bortanför karaktärer med rödgråtna ögon.
Det Djävulen bär Prada dock lyckades övertyga mig om var att jag måste läsa Lauren Weisbergers bok, som visserligen blev sågad bland kritikerna, men som trots det hamnade på bestsellerlistor lite varstans. Någonting säger mig att boken är elakare, bitskare och…kanske…ännu ärligare.

Slutligen var det befriande att vid flera tillfällen höra vad jag misstänker är alldeles uppriktiga ”citat” vad det gäller mentaliteten hos dem som arbetar inom modeindustrin.
Andy: ”You look so skinny!”
Emily (uppriktigt glad): ”Really? Thank’s! I’m on this new diet for Paris. I don’t eat anything…and then when I’m about to faint, I eat a cube of cheese. I’m one stomach flu away from reaching my goal weight.”