Dirty Harry (1971)

Med sina vita hus, två mastiga broar och kabelvagnar som rör sig bland de dramatiska backarna är San Francisco en stad som åtskilliga gånger figurerat i filmer. Alfred Hitchcock nyttjade den exotiska staden som plattform för sitt mystiska och vackra drama En studie i brott (1958), medan Peter Yates tog tillfället i akt att skapa en av de mest intensiva biljakterna någonsin i Bullit (1968). James Bond har på självaste toppen av Golden Gate-bron utkämpat en bokstavligt talat halsbrytande kamp mot Christopher Walken i Levande Måltavla (1985) och Jerry Bruckheimer har självklart låtit producerat en kostsam biljakt som löper genom halva staden i The Rock (1996). Jag kan räkna upp många fler filmer som bidragit till att San Francisco blivit en slags ikon för filmproduktion. Men jag nöjer med mig att koncentrera mig på Dirty Harry.

I samma stad arbetar polisen Harry Callahan (Clint Eastwood) dagligen med att rensa gatorna från kriminella. Men han gör det inte på det konventionella viset. Mitt under ett pågående bankrån tar han sig tid att äta sin lunch och först när rånarna är i färd att smita, går han i maklig takt ut på gatan, tuggandes på sin varmkorv och skjuter ned de med sin Magnum. Sedan går han fram till en av skurkarna, siktandes med sitt kraftiga vapen och avlossar en av sina fräckaste och coolaste repliker: ”I know what you're thinking. Did he fire six shots or only five? Well, to tell you the truth, in all this excitement, I've kinda lost track myself. But being as this is a .44 Magnum, the most powerful handgun in the world, and would blow your head clean off, you've got to ask yourself one question: Do I feel lucky? Well, do ya punk?” Han kör således med sin egen stil kantad av en tuff attityd och en coolhet som är skräddarsydd för en hjälte som Clintan.

Man förväntar sig att denne hårdföre polis inte ska ha några problem med skurkarna och till en början förefaller det faktiskt så. Ytterligare en galning som kallar sig Scorpio avrättar slumpvis stadens oskyldiga medborgare och kommer att fortsätta göra det såvida inte myndigheterna går med att betala honom en lösensumma. Första gången jag såg filmen trodde jag under de första minuterna att Clintan skulle krossa Scorpio som ett maskätet äpple, men det visade sig senare att Don Siegel skapat en mycket värdig antagonist som mer än en gång lyckas gäcka Harry ”Dirty Harry” Callahan.
Konfliktscenariot begränsar sig inte heller till kampen mellan Callahan och Scorpio. Callahan måste nämligen också kämpa mot sina överordnade, advokater och stadens borgmästare som i sina förespråkanden av lagen, försvårar processen att sätta dit skurken. Detta går stick i stäv mot Callahans enkla övertygelse att skipa rättvisa och skydda medborgarna, inte följa de tokiga lagarna som tycks vara mer måna om att stå på brottslingarnas sida istället för offren. Detta gör filmen till något mer än en vanlig polisfilm, än idag är den aktuell med sitt dilemma om lag å ena sidan och rättvisa å den andra.

För Clint Eastwood innebar Dirty Harry övergången från västern till actiongenren. Han hade tidigare gjort sig känd som Mannen utan namn i Sergio Leones berömda Spaghettiwesternfilmer. I rollen som Dirty Harry gör han jämte Dollarfilmerna sin bästa insats som skådespelare. Inte nog med att han framstår som en stentuff och självsäker polis med en attityd som många drömmer om att ha, eller får en mängd guldtillfällen att leverera übersköna repliker, han lyfter också fram frustrationen när han blir motarbetad av lagens trångsynta väktare.
Med Dirty Harry förevigades Clintan som en odödlig actionhjälte och han banade väg för andra stora actionhjältar på vita duken som Arnold Schwarzenegger, Mel Gibson i Dödligt Vapen-filmerna och Bruce Willis i Die Hard-filmerna samt oräkneliga andra actionfilmer. Det som gör hans karaktär så intressant förutom det jag redan nämnt, är hans privatliv som inte är vidare sofistikerat; han lever sitt jobb, han lever för att rensa gatorna från kriminella. Är det bara jag som ser påfallande likheter med Al Pacinos karaktär i Heat? Det är ingen slump. Så gott som alla poliskaraktärer har på ett eller annat sätt hämtat stoff från Dirty Harry. En sak jag reagerade på var hur mycket Dödligt Vapen (1987) och Die Hard 3 (1995) stulit från Dirty Harry ifråga om intrigen. Hela episoden med mannen som står på ett hustak och överväger att begå självmord återfinns i såväl Dirty Harry som i Dödligt Vapen och delen då Clint Eastwood under tidspress får springa mellan telefonkiosk efter telefonkiosk har plagierats i Die Hard 3.

Om Clintan är suverän som Dirty Harry måste också Andy Robinson som psykopaten Scorpio få sitt rättmätiga erkännande. Med sanslös stor inlevelse och övertygelse svarar Andy för en tvättäkta psykopat som han vare sig vill eller inte alltid kommer att identifieras med. Och detta från en skådespelare som då bara hade erfarenhet från teaterscenen och inte kunde läsa filmmanus. Han var därför måttligt intresserad av att skriva på kontraket, men som tur var övertalade regissören Don Siegel honom. Andys karaktär Scorpio är inte dum nog att utnyttja lagen på sin sida, han står dessutom i begrepp att döda vem som helst – när som helst. Livsfarlig och halare än en slemmig fisk är han en större utmaning för Clintans järnhårdhet än väntat. Andra skådespelare gör också hedervärda insatser, men de man minns är Clint Eastwood och Andy Robinson.

För att ha 33 år på nacken känns Dirty Harry förvånansvärt fräsch på actionfronten och våldet kan även med dagens ögon betraktat betecknas som åtminstone halvrått. Men jag kan inte sticka under stol med att det hänt mycket sedan 1971 och visst finns det exempel på betydligt fler actionspäckade eller våldsamma actionfilmer. Vad som Dirty Harry å andra sidan har som inte dagens actionfilmer kan erbjuda är stil, finesss och attityd. Dessutom har den ett djupare konfliktscenario med lag i ena vågskålen och rättvisa i den andra, och sett ur det perspektivet är Dirty Harry en tidlös film som med sitt stora underhållnings- och reprisvärde jag personligen aldrig kommer att tröttna på.