De tusen farornas land (1976)

Här är en film som kom ett decennium för sent. De tusen farornas land, vilket är den något larviga svenska titeln så hädanefter benämns den i recensionen med At the Earth’s Core, bygger på den första av sju böcker Edward Rice Burroughs (1875-1950) skrev om den påhittade underjordiska världen Pellucidar. Burroughs är mer känd som fader till historierna om Tarzan. At the Earth’s Core är en färgstark äventyrshistoria som känns malplacerad i 70-talets annars mer realistiska filmvågar och skulle passat bättre med sina gelikar årtiondet innan. Nu blir denna viktorianska historia en tämligen kufisk sak som sanningen å säga är en väldigt fånig film.
En engelsk uppfinnare, Dr. Abner Perry (Peter Cushing) och hans amerikanske assistent David Innes (Doug McClure) borrar sig ner med en jord-ubåt kallad ”Iron Mole” från det viktorianska England till jordens medelpunkt där de hittar en försvunnen värld med förhistoriska odjur och undermänskliga grottmänniskokrigare.

Historien känner vi igen både från Jules Verne och Sir Arthur Conan Doyle. Här ges vi inte bara flygande dinosaurier i form av skådespelare i gummidräkter, utan också grisliknande humanoida tjänare till nämnda pterodaktyldinosaurier och grottmänniskor som av någon outgrundlig anledning talar utmärkt engelska. Fastän varje nytt möte med någon av dem inleds med tysta ”ugh” blickar innan tunghäftan släpps. Att en sådan film görs 1976 förvånar, fastän Peter Cushing verkar veta vad han gav sig in på då han levererar en av sina mest over-the-top prestationer någonsin som professor Perry. Med sin engelska drummelhet tycks han bara än mer malplacerad i denna redan förvillade historia.
Den amerikanske hjälten som ska framhävas macho och tuff ger från början mer ett intryck av att vara en mindre kuf, vilket han resten av filmen får arbeta med. Försöket att framhävas som en actionhjälte spelas annars dugligt av Doug McClure som tillsammans med Troy Donahue var inspirationen till karaktären Troy McClure i tv-serien ”The Simpsons”. Kanske inte den mest hedervärdiga meriten om man tänker på hur han framställs.
Regissören Kevin Connor och Doug McClure gjorde ett flertal filmer baserade på fantasyböcker. Mest uppskattade är filmerna om ”Landet tiden glömde”, även de baserade på historier av Edward Rice Burroughs.

Generellt så är rollprestationerna under all kritik med den avslagna Caroline Munro som ögongodis och en skrattretande Cy Grant som grottmänniskan Ra.
Därtill bjuder det lumpna produktionsvärdet oss på förskräckliga, ofrivilligt komiska action sekvenser med dockmonster. Men fastän allt är så himla genomskådligt gummiaktigt att man inte kan annat än skratta åt det igen och igen så förundras man ändå av vidden av effekter. Sekvenserna med dockorna är välgjorda samtidigt som de ingjuter en viss spänning om vi glömmer faktumet med de taskiga kostymerna. At the Earth’s Core har en charmig oskuldsfullhet kring sig som ger den en viss attraktion.
Lägg annars märke till Michael Vickers musik som klart är den största bevaringen, när den lyckas mer än något annat att skapa rätt stämning. Tack vare detta lyftes filmen upp från att hamna allt för djupt i dess egengrävda hål.

Gillar man dessa smått goofy fantasyäventyr är At the Earth’s Core definitivt en saga man bör kolla in. Inte bara för tiden den gjordes i, utan också för effekterna de då kunde bjuda på, Peter Cushing i en av sina senare roller och en historia som om än är rejält enfaldig ändå lyckas fånga ens intresse. Adderar man detta blir historien någorlunda acceptabel i dess naivhet. För naiv är den, man kan inte låta blir att skratta åt de tama försöken att skapa spektakel och äventyr innan vi tillslut ges en antiklimax till avrundning. At the Earth’s Core är helt enkelt inget annat än en film som var efter sin tid.