Det djävulska landet (1975)

Ta Jules Verne och H.G. Welles och skala bort all teknisk vision och samhällskritiska budskap. Kvar får ni Edgar Rice Burroughs. Kanske inte den mest smickrande beskrivningen men det beror också på vad man är ute efter. Han är nämligen en mästare på romaner om fantasieggande världar. Förutom att vara fader till historierna om Tarzan, finns det böckerna om John Carters äventyr och historierna om det underjordiska landet Pellucidar som skildrades i De tusen farornas land (1976). Mycket tack vara marknadsföring har hans böcker blivit, bortglömda, klassiker.
Regissören Kevin Connor var ett fan av hans böcker och gjorde ett flertal filmatiseringar. Denna var hans första. Ingen av dem var vidare lyckade men som kuriositeter är de underhållande. Det djävulska landet är egentligen Sir Arthur Conan Doyles ”En förlorad värld”, vilket tycks ha varit arketypen för många av Burroughs fantasier.
Doug McClure, bastionen bland ledrollsaktörer, leder en handfull allierade sjömän sänkta av en tysk ubåt någonstans på Atlanten år 1916. Efter att ha tillfångatagit ubåten finner de sig tillslut, tillsammans med den tyska besättningen, på den mystiska ön Caprona, tillsynes orörd av mänskliga händer. Tillsammans utforskar de landet och upptäcker dinosaurier och urmänniskor! Kan de fly innan de blir permanenta invånare i det djävulska landet?

Det djävulska landet och Connors andra filmer har gemensamt, är skrattretande daterade specialeffekter. Att på 70-talet se dinosaurier som helt klart är gjorda av gummi med limiterad rörelseförmåga sänker filmen bara det. När en dinosaurie, som tycks likna en Tyrannosaurus Rex, dör ramlar den som om någon puttat en sovande ko. För tusan. De flygande urtidsdjuren flaxar inte ens med vingarna. Vilka hejare på glidflygning minst sagt. Till deras försvar kan sägas att de modellgjorda vyerna klassar i högre nivå och scenografin är onekligen rikt dekorerad och inlevelsefull. Det är svårt att inte supas in i öns grönska.

Handlingen är full av ologiska och absurda påhitt att det nästan inte är värt att nämna dem, men hur lyckas man ta över en ubåt med hjälp av en eka? Ett intressant spår som faktiskt fångade min uppmärksamhet var hur evolutionen tedde sig på ön. Tanken var intresseväckande och fick mig att sukta efter en djupare förklaring. Vi bedjas dock i onödan då Connor bara fortsätter med sina gummidinosaurier. När sedan grottmänniskorna dyker upp i björnskinnstillverkade bikinis så blir allt bara roligare.
Ingen av skådespelarna är några Oscarkandidater när de porträtterar karaktärer som inte bara varken känns trovärdiga utan också har svårt att vinna ens sympati när de tycks skjuta mot allt som rör sig. Utan att överanalysera, går det ändå inte att undgå att notera en otypisk gestaltning av tyskarna i filmen. De framställs varken bättre eller sämre än engelsmännen samtidigt som jag nästan finner den tyska kaptenen vettigast av dem alla i slutändan. En naturlig förklaring kan vara att historien skildrar just första världskriget och därför inte de genomhemska nazisterna.

Rekvisita, män i gummidräkter och korkad intrig är det man får utav Det djävulska landet. Filmen som helhet bygger på hur underhållande du finner detta är. En rejäl upputsning hade gjort susning, istället för att tittaren nu lämnas förvirrad på ställen. Visst är det en av de löjligaste 70-talsfilmerna med dinosaurier, men den naiva charm som ligger i denna förhistoria till datoranimationer skapar en härlig matinéfilm som är svår att kämpa emot. En del svaga trådar går att hitta i handlingen bland alla monster som ser lika dödliga ut som en Ken docka. Dessutom bjuder den på en slutkläm helt i min smak.
Historien om Caprona fortsatte sedan i Flykten från djävulslandet.