De ofrivilliga (2008)

Maria Lundqvist är den enda namnkunniga skådespelaren i Ruben Östlunds (tidigare regisserat Gitarrmongot) episodfilm om grupptryck i diverse udda konstellationer. Originella vinklar, diffust foto med inzoomningar på bildörrar och en stillastående kamera som visar händelseförloppet på behörigt avstånd. Det är på ett genuint sätt våra karaktärer presenteras då man känner sig som en liten fluga på väggen i den avvikande tillvaron. Det väsentliga visas även om det är knappt märkbart som en barnstol i bilsätet eller en flickas osäkra fnitter i bakre delen av spårvagnen flimrar förbi. De Ofrivilliga fick välförtjänt kritikerpriset men blev utan de tunga guldbaggar den nominerats till.

Ömsom skratt ömsom allvar i en fin blandning då ämnena i grunden är gravallvarliga. Den modiga lärarinnan med civilkurage som säger ifrån då en elev behandlas illa och kollegorna endast intresserar sig för att baktala dess moder. Följden blir vuxenmobbing och kameran följer konstant det missförstådda ansiktet som för att förstärka känslan av isolering. Röster som inte riktar sig till henne, menande blickar utbyts bakom ryggen och hur farligt det är att bryta mot normen på sin arbetsplats.

Två blonderade fjortisar tar utmanande bilder på varandra via sin webkamera med lesbiska undertoner i sann porrfilmsanda. Smågnabb där de spelar en roll de förväntas fylla med stringtrosor och push-up BH. Sliskiga danssteg, fylla och hårda ord som får vilken person som helst att rysa av obehag. Men på spårvagnen sitter svennebanan och envetet stirrar ut genom fönstret med blicken fäst mot mörkret. Vad som helst bara man slipper ingripa. Ingen av passagerarna vågar kasta första stenen så de tiger istället ihjäl problemet i hopp om att det ska gå upp i rök. Tvära kast och en prima avslutning på episoden.

Maria Lundqvist på bussresa med en irriterad principfast chaufför, en stökig skara ungdomar, frågvisa pensionärer och snälla barnfamiljer. Det må låta endimensionellt men bjuder på budskap med eftertanke. Någon har haft sönder något på bussen. Kommer denna någon att erkänna och därefter bli sittande med skammen under några timmar?

Och så har vi grabbgänget som vuxit upp, gift sig och skaffat barn. Vuxit upp är här ett högst relativt begrepp. De åker iväg till en stuga under sommaren för att bada, dricka öl och spexa. Mentaliteten inom gruppen är på många sätt extrem och deras sammanhållning gentemot yttre hot som exempelvis en anstormande flickvän är besynnerlig. Deras humor ligger på en högst intressant nivå och anspelningarna är direkt kränkande. Men verkligheten är inte långt borta och episoden är berättad med högsta realism. Regissör Östlund har själv fått ta del av liknande historier och som en f.d. hockeyspelare en gång sa till mig ”Killar i grupp kan vara det värsta som finns.” Se och vrid dig av osäkerhet och obehag inför den tvivelaktiga chargången.

Skådespeleriet är improviserat, ärligt samt befriande att skåda i kontrast till det gängse sättet att göra film på. De Ofrivilliga ger sin publik en fräsch bild av filmmediet och inger ett framtidshopp där en utveckling fortfarande är möjlig. En sådan här film ser man inte varje dag och jag hoppas innerligt att publiken låter sig påverkas och inser att någon måste vara den första att dra i nödbromsen då orättvisor sker rakt framför näsan på oss. Eller som en vän en gång sa ”Då civilkuraget upphör att existera är vårt samhälle dödsdömt”. Stor underhållning utlovas vare sig man är sugen på att dra på smilbanden eller få en dos av den förunderliga vardagen. Det är med nöje jag ser fram emot fler filmer av Ruben Östlund med sina skildringar av det ofolkliga och avvikande i samhället.