Den tredje vågen (2003)

Svensk actionfilm av klass är något vi är bortskämda med i Sverige. Vanligtvis faller de flesta försök på att de vill vara amerikanska och tuffa, något som rimmar illa med budgeten och den traditionella svenska attityden. Den enda som egentligen kan skryta med att ha gjort actionproduktioner värda namnen i Sverige är Anders Nilsson med Noll tolerans och Livvakterna. Nu är han tillbaka med den tredje och sista filmen om Johan Falk. Med en rekordhög budget på 37 miljoner var förväntningarna allt annat än låga.

Anders Nilsson rivstartar sin historia direkt. Johan Falks (Jakob Eklund) förre chef Ola Sellberg (Lennart Hjulström) har klättrat på karriärstegen och utsetts till chef för Europol, Europas samlade polismyndighet. Sellberg håller i Haag ett utdraget anförande om den nya brottsligheten som sköljer över Europa, polisens maktlöshet, vikten av samarbete och så vidare. Johan Falk är på bilsemester i Europa med sin sambo och dotter. Falk har inte arbetat på ett år och verkar njuta av den nya tillvaron. Samtidigt försöker en brittisk bankkvinna fly undan sin man sedan hon ertappat honom med hans skumraskaffärer. Det här är startskottet för Den tredje vågen och alla tre karaktärers öden kommer att sammanvävas i en dramatisk händelse som för historien vidare. Temat är i grund och botten samma som i Livvakterna, men här tar Nilsson några steg längre. Vi får se hur det i praktiken går till när kriminella nätverk infiltrerar företag och vad det får följder för samhället.

Tyvärr lider historien av en rad fadäser. Berättelsen känns till att börja med inte ett dugg trovärdig. Därtill kan den sägas vara krystad och dumförklarande; Nilsson lämnar ingenting åt publiken att lista ut, han skriker ut sitt budskap i en megafon flera gånger. ”EN HEL VÄRLDSDEL HÅLLER PÅ ATT STJÄLAS!” Gäsp. Vidare är ordningsföljden katastrofalt dålig. Att öppna filmen med en lång och seg förklarande dialogscen som gång på gång upprepar hur försvarslöst samhället är, tyder på dramaturgisk okunskap hos manusförfattarna Nilsson och Joakim Hansson. Den scenen är totalt opassande i sitt sammanhang och väcker föga intresse hos mottagaren.

Anders går alldeles för långt i sin kritik mot polismyndigheten och domstolsväsendet. Här förklarar han att de egentligen inte är ute efter att tjäna medborgarna. Han utvecklar däremot inte den här smått absurda tankegången. Vilket gör att man har svårt att ta hans ord på allvar. Bitvis rörig, krystad och föga trovärdig lämnar Nilssons historia mycket att önska.

Förutom att den halvtaskiga historien sänker en stor del av engagemanget så bidrar den fullkomligt värdelösa klippningen till ett genuint ointresse. Scenerna är alldeles för långa (jag tror jag aldrig gäspat så många gånger i en actionfilm). Klippning är a och o för att hålla intresset och inte minst intensiteten uppe, särskilt viktig är den således i en actionfilm. Här är Den Tredje Vågen ett skräckexempel på hur dålig klippning kan förstöra en film.

Replikerna är stundtals så fåniga att man vill skämmas och titta bort. När Jakob Eklund på sin speciella Göteborgdialekt säger att han vill bygga ett hus med gallergrindar och om någon kommer in ”ska jag skjuta ner den jäveln”, då vill man bara lämna biografen. Filmen faller precis så som många andra på att den vill försöka vara tuff och amerikansk. Men det fungerar inte på svenska. Skådespelarna gör inte heller ett mycket bättre jobb. Nästan ingen ger några trovärdiga skildringar, men sen är karaktärerna ungefär lika djupa och trovärdiga som människor som endimensionella pappfigurer.

Vad actionavsnitten beträffar väntade jag mig något i hästväg efter det herr Nilsson visade prov på i Livvakterna. Men även här misslyckas Anders med att prestera något som vi inte sett tidigare. Med undantag av biljakten (mörkerglasögonen var häftiga) kan jag inte erinra mig någon scen som var riktigt engagerande. Vi får se mycket blod rinna genom munnen på diverse figurer och det obligatoriska pistolskjutandet finns givetvis med, men mycket mer än så var det inte.

Vi får helt enkelt vänta ett tag till på den definitiva svenska actionfilmen. Nästa gång Anders Nilsson gör action får han göra komma med ett bättre och mer genomarbetat manus, byta ut sin amatörklippare och framför allt fundera på mer nyskapande actionavsnitt. Kanske får han byta inställning helt och sluta försöka kopiera så mycket från amerikansk film. Nu har vi ytterligare ett bevis på att det inte fungerar i svensk förpackning.