Den stora blåsningen (1967)

I Frankrike på 1970-talet fanns det två stora komedigenier som delade upp humorn i två läger: den tystlåtne perfektionisten Jacques Tati och den galna panikdrabbade Louis De Funés. Två helt olika humorstilar på var sin sida av komikens värld. I mitt fall ligger rösten på De Funés, för trots att man kan häpna och imponera åt Tatis detaljrika satirhumor så är det De Funés som får skrattsalvorna att avlösa varandra när han råkar in i allt värre och förvirrande situationer. Den stora blåsningen gjorde han på toppen av sin karriär. Baserad på pjäsen Oscar av Claude Magnier är det också den enda av Funés filmer som fått äran att filmatiseras i Hollywood. Då, 1991, var det med ingen mindre än Sylvester Stallone som spelade huvudrollen i ett av sina få försök att slå sig in på komedier. Resultatet blev en flopp, för Funés 1967 blev det en gigantisk succé. Regin stod Édouard Molinaro för som senare fick en stor hit med förlagan till Birdcage – Lånta fjädrar (1996).
Filmen rivstartar med den ena vändningen efter den andra. Hinna hämta andan finns det ingen tid för utan tempot är rappt ända till slutet då man äntligen får pusta ut och imponeras av den intrikata komedipärla du precis har sett. Rike företagaren Bertrand får en morgon besök av en av sina anställda. Inte bara stör han i frukosten med att säga att han vill ha en stor löneförhöjning, han har dessutom förskingrat mångmiljonbelopp från Bertrands företag och ber dessutom honom om hans dotters hand! Men det är bara början på Bertrands dag.

Manuset är finslipat i sann ”spring i dörren” tradition. I det här fallet är det kärlekstrubbel, utpressning och tre väskor som hela tiden förväxlas (En favorit som senare gjordes med fyra väskor i Peter Bogdanovich screwball klassiker Go’dag yxskaft) som är viktiga ingredienser. Åskådaren hålls, nästan, hela tiden i Bertrands position. Genom detta vet vi oftast aldrig mer än vad han gör vilket bäddar för situationer där vi är lika förvånade som han är. I takt med att de Funés vansinne når nya höjder skruvas tempot ideligen upp i denna vilda fars. Filmens enda egentliga svaga ögonblick är när de Funés sinne brakar ihop totalt till en galen gestikulerande pajas. Ögonblicket som alla de Funés fanns vet ska komma och hela tiden väntat på, när de Funés inte klarar längre och häver ur sig en kaskad av grimaser som bräcker självaste Jim Carrey, är det som gör det oförlåtliga: stannar upp filmen. Grimaserna blir lite väl många för att det ska bli tillräckligt lättsmält. Skönt nog river förväxlingarna igång igen till en ytterst tidstypisk final.

Hela filmen tar plats inom väggarna på ett hus under en hektisk dag med en ensemble som sitter på en komisk tajming att tala om. Rädslan att det hela skulle urarta till en gigantisk fransk buskis försvann snabbt och förutom butlern så levererar alla vändningarna i storyn med bravur. Det är när man är som mest svettig och utmattat av alla förväxlingar som man börjar känna att om väskan byts ännu en gång får man dåndimpen, men filmen vet när den ska sluta innan man själv gör en de Funés och flippar ur.
Den stora blåsningen är ett komiskt mästerverk i förväxling. Härligt genialisk som både är smart skrivet och träffsäkert utlevd. Att filmen bara är 80 minuter lång är tacksamt. Inte bara för att den balanserar på gränsen till att bli för mycket utan att trampa över och för att du helt enkelt inte orkar mer. Om du inte är alldeles slut efter filmen så har du förmodligen inte sett på den. Den stora blåsningen är det perfekta sättet att skärpa sinnet och få skrattmusklerna i träning.