Den franske löjtnantens kvinna (1981)

Vi befinner oss på filminspelningen av adaptionen på John Fowles roman Den franske löjtnantens kvinna. Skådespelerskan är redo, filmklammern klappas och scenen är igång. Kvinnan går i det stormiga vädret ut på den ödsliga piren och ställer sig i udden för att titta ut mot havet. Vi får direkt veta att filmen är baserad på en roman och att vi är på väg in i en filmupplevelse. Regissören Karel Reisz är sedan noga med att aldrig bryta själva filmen i filmen med undantag för filmens öppningsscen som mer introducerar dig till filmens struktur och vad som finns att förvänta. Det är aldrig någon som ropar ”Bryt”, ger oss en titt bakom kulisserna eller något som på något sätt bryter illusionen och visar att det är en pågående filminspelning och ingenting annat. När vi får möta de både skådespelarna är de oftast för sig själv på hotellrum eller övar på sina repliker, aldrig på själva inspelningsplatsen eller fortfarande iklädda sina rollkaraktärers kläder.
Dessa metafilmiska tendenser påminner om den lika lekfulla Stuntmannen (Richard Rush, 1980) där inte bara vi utan även huvudkaraktären ständigt hålls ovetande om vad som faktiskt är sant eller inte.

Meryl Streep spelar här en fallen kvinna i artonhundratalets Storbritannien och Jeremy Irons den man som försakar allt för att hjälpa henne. Manus skrevs av förra årets nobelpristagare i litteratur, Harold Pinter. Istället för att försöka skapa en bokstavlig tolkning av romanens flertaliga slut, använder sig Pinters manus alltså av ett mer filmiskt tillvägagångssätt genom att avslöja denna historia inom historia – genom att visa livet för skådespelarna som porträtterar Fowles karaktärer. Karaktärernas historia slutar på ett sätt, skådespelarnas på ett annat. Filmen består därför av två parallella världar där bokens karaktärer och filmens skådespelare går in i varandra och de två berättelserna vävs skickligt samman.
Kontrasterna mellan de två paren födda hundra år emellan är vad som gör en av de mest intrikata filmerna under början av 1980-talet.

Meryl Streep regerade under det sena 1970-talet och tidiga 1980-talet där de strålande framträdandena avlöste varandra i Deer Hunter, Kramer vs. Kramer och Sophies val. I Den franska löjtnantens kvinna spelar hon den introverta och utstötta Sarah som fångar Irons paleontolog Charles intresse. De första scenerna med Charles framhäver honom som den typiska väluppfostrade men blyga och känslomässigt hämmade engelsmannen. När han ohjälpligen dras in i Sarahs öde så ställs hans karaktär mot dilemman han aldrig tidigare mött. Med de rollval Irons gör idag kan det vara svårt att förstå hur jäkligt bra han en gång var. Den franske löjtnantens kvinna är ett bevis på detta.
Den ömsom lortiga ömsom adliga engelska miljön är förtjusande stämningsfull där det är lätt att dras in i scenerierna. Att filmen är tämligen bortglömd beror förmodligen på hur den sakteligen använder sin tid där de dramatiska vändpunkterna aldrig ter sig som dalar med hög och låg märken.

Filmen är långsam och så motsträvig att skriva oss på näsan till den grad att det är först när eftertexterna börjar rulla som man känner sig redo att knyta ihop säcken. Denna kvalitet är också dess mest svårsmälta element, för eftersmaken blir nämligen en aning tam. Vi ges ingen ren ”aha”-upplevelse och kärlekshistorierna är vackra men stundtals en aning träiga.
Dramaturgiskt är filmen ett bra typexempel på det djuplodade och långsamma tempo som är karaktäristiskt för europeisk film i motsats till Hollywoods ytliga och snabbklippta estetik. På samma sätt utgår filmen från det mer europeiska synsättet att livet konfronterar dig med dilemman, tillskillnad från det amerikanska som ser livet fyllt av problem. Och medan problem går att lösa så kan dilemman inte det, utan mer undersökas. Vilket filmen ska ges en eloge för att den vågar företa sig. Det är dilemman som karaktärerna ställs inför, inte problem som löser sig till slutet och vi får heller inga klara svar. Filmen slutar också med ett ekivokt utrop: ”Sarah!”