De hänsynslösa (1992)

På den tiden innan Quentin Tarantino var världskänd jobbade han i en videobutik i Los Angeles, USA. Då brukade han ha olika teman i butiken varje vecka och fyllde några enstaka hyllor med filmer från en specifik genre. När han en vecka satte upp olika filmer som innehåller stötar slog det honom att det var väldigt längesen det gjordes en bra stötfilm. Det var så han fick idén att skriva manuset till Reservoir Dogs, eller De hänsynslösa som är den svenska titeln på filmen.
Väl klar med manuset lämnade han över det till sin gode vän Lawrence Bender som vid den tidpunkten tog skådespelarlektioner. Efter att ha läst manuset lämnade Bender över det till läraren som höll i den skådespelarkursen, som i sin tur lämnade över manuset till sin fru som kände Harvey Keitel. När sistnämnde efter många mellanhänder kom över manuset blev han stormförtjust och ville hemskt gärna medverka i filmen - och gärna producera om möjligheten fanns. Det var så Harvey Keitel kom in i bilden och det var mycket tack vare honom den här filmen blev en realitet för våldsestetiskt fixerade Quentin Tarantino.

Till skillnad från så gott som alla stötfilmer får vi i De hänsynslösa inte se själva stöten. Handlingen utspelar sig istället på den förutbestämda mötesplatsen efter stöten. Vad som gör handlingen intressant är att stöten gick snett och med tanke på att snutarna redan var på plats misstänker man nu att någon är en tjallare. Få i gänget som utför stöten känner varandra sedan tidigare vilket förstås ger utrymme för vilda spekulationer och flera olika teorier. Endast en person verkar ha svaret men han har (förstås) inte anlänt till mötesplatsen än, och innan han gör det hinner det hända mycket.

Dialogerna och agerandet är onekligen kärnan i Tarantinos regidebut. Vi bjuds på den ena utvecklade diskussionen efter den andra, vilka har en oerhört intensifierande och engagerande effekt på oss betraktare. Det pratas fort och mycket, emellanåt är det nästan en bedrift att bara hänga med i dialogen, inte minst när den refererar till andra filmer, tv-serier eller låtar som gör att man samtidigt måste tänka efter.
Skådespelet är bra på sina håll; Steve Buscemi, som Tarantino rekryterade från New York, fick exempelvis sitt stora genombrott i De hänsynslösa. Även Chris Penn, Michael Madsen och Lawrence Tierney gör starka insatser. Däremot är Tim Roths insats överskattad och självaste Harvey Keitel får aldrig en chans att lysa.
Dialogerna levereras skickligt och händelserna känns till och med trovärdiga. Dock når den aldrig upp till samma klass som en annan intensiv one-place dialogfilm och en av mina absoluta favoriter - 12 edsvurna män (1957).

Det vore alldeles för enkelt, och på tok för nominellt, att sänka De hänsynslösa ett par snäpp på betygstegen enbart för att den inspirerats av en sjuhelsikes massa filmer. Nog för att originalitet och nytänkande är positivt men innovativ inspiration som används på ett bra sätt kan vara minst lika trevligt. Karaktärspresentationerna gillar jag skarpt, de väger av våldet och intensiteten med humor och bakgrund.
Istället vill jag mest understryka att agerandet från sina håll, samt kvalitén på produktionen överlag, inte håller den höga mästerverksklass som många hävdar.
Kameraarbetet är exempelvis bra, men aldrig världsklass. I 12 edsvurna män är kameran levande och även om Tarantino gör ett bra försök, när han istället för att hela tiden fokusera statiskt, filmar från distans och håller den rörlig, blir det aldrig fullt lika imponerande.

Dock måste det klargöras att De hänsynslösa är en riktigt bra film som håller en hög nivå på det mesta; handling, dialog och agerande är välslipat. Dessutom bjuds vi på en hel del humor samt härlig musik. Just det ja, musiken är inte att förglömma, den har blivit ett slags trademark för Tarantinos filmer. Han dammsuger ofta upp och pånyttföder gamla klassiker som gör sig alldeles förträffligt i situationerna de spelas upp i.

Vidare talas det om att flera eller alla Tarantinos filmer är länkade till varandra på något sätt. Är det inte ett påhittat cigarettmärke är det uppenbara saker som överanvändningen av våld och svärord – i synnerhet ordet ”fuck” som här används 252 gånger på drygt 90 minuter.
Men något som definitivt alla hans filmer till dagens datum har gemensamt är en scen där han placerat en kamera i bakluckan av en bil och filmar vem det än nu är som öppnar den underifrån.

Det finns, som ni vet, många som tycker våld på film är underhållande. Personligen är jag lite kluven i den frågan. Hong Kong-filmer som innehåller slagsmål i parti och minut är exempelvis inte alls mitt gebit, men samtidigt anser jag att våld kan vara väldigt nödvändigt i en filmsituation. En film är trots allt en film. Vad som är lite tråkigt är att folk har kritiserat Tarantinos filmer för att de anser att våld är totalt onödigt, och rentav inspirerande för våldsbenägna personer. (Som mr Pink hade sagt;) You know what? Fuck all that! Att en film kan vara tändstiftet för någon att använda våld är väl inte helt otänkbart, men varför vissa personer är våldsbenägna beror självfallet på helt andra saker än filmen. Glöm skitsnacket alltså, De hänsynslösa är en sån där film man definitivt måste se om man gillar film.