De blodröda floderna (2000)

Vid sekelskiftet öppnades ögonen för franska thrillers när De blodröda floderna slog till på biograferna. Snabba liknelser med Seven (1995) gjordes utan någon direkt anledning förutom att thrillers av sådan kvalitet aldrig riktigt kommit ur Frankrike. Snart så kom Vargarnas pakt (2001) och Vidocq (2001) och franska thrillers fanns plötsligt på kartan.
De blodröda floderna började som en bästsäljande roman av Jean-Christophe Grangé. Grangé skrev sedan om sin bok till ett manus med hjälp av regissören Mathieu Kassovitz till vad vi nu kan se som film. Men för att passa vintern så startades inspelningen så fort som möjligt utan ett helt färdigt manus. Under hela inspelningen satt Kassovitz och skrev om manuset, till skådespelarnas stora förtret. Men det Kassovitz skapade den vintern var en underhållande högklassig thriller.
Två franska poliser, en undersökande ett förskräckligt mord vid ett avlägset universitet i bergen, den andre arbetar på en skadegörelse av en ung flickas grav, förs ihop av ledtrådarna från deras respektive fall. Snart efter att de börjat arbeta tillsammans börjar fler mord att begås, och paret upptäcker bit för bit vad för mörka hemligheter som ligger bakom morden.

De blodröda floderna är en suggestiv thriller som medvetet gjorts förvirrande. Regissören fann nämligen expositionsscenerna vara så tråkiga att han klippte bort dem. Istället ville han att publiken skulle skapa en egen tolkning av händelseförloppet - det vill inte säga att filmen har något direkt intellektuellt djup. Men det ger den en härlig nerv och unikhet till berättelse.
Efter att ha sett den suveräna La Haine (1995) så blev jag fäst vid Kassovitzs regi. Han hade ett öga för stilistisk film och användning av kameratekniker. Hitchcocks välkända track-out och zoom-in är en av hans favoriter. I La Haine gjorde han en som pågick i över tio sekunder och han använder det även här. Men han är även en känd skådespelare i Frankrike – det är han vi kan se som Amelies kortletande hjärtegull i Amelie från Montmartre (2001). Efter De blodröda floderna har det emellertid gått sämre. Han gjorde besvikelsen Gothika (2003).
Inte bara en skicklig användning av kameran utan även lite lekfullhet har han ingjutit i filmen. Något som jag missade vid min första titt var hur Kassovitz låtit synkronisera ett tv-spels ljudeffekter med ett slagsmål. Mycket snillrikt gjort.

Jean Reno tycks ha fått en roll i varje fransk film som släppts de senaste tio åren. Han är en duktig aktör men alldeles för flitigt använd. Men i den här rollen passar han bra. Samma vad gäller Vincent Cassel som var suverän i La Haine. Svårt att se några andra spela en sammanbiten polis med samvete och en street polis med attityd - de gör helt enkelt sina karaktärer bra. Pappa Jean-Pierre Cassel kan även ses i en mindre roll som ögonläkare.

En thriller som är sparsam med förklaringar men vet hur man tar tillrätta en stämning med stil, skulle vara en lakonisk beskrivning. Att jämföra med Seven fann jag aldrig var på plats då De blodröda floderna varken har det djup eller detaljrikedom som Seven har utan är en tämligen ytlig thriller i jämförelse. Måhända begåvad med en duktig regissör, ett spännande manus av en smart bok och kompetenta aktörer. Men den drunknar en del i sitt eget förvirrade bästa. Ett större djup har grävts igen och logiken har fått lämna plats för ett flöde i historien.
Vi kan även här se alla typiska kännetecken för denna typ av thriller, udda poliser som parar ihop sig, bisarra mord, men det lyckas tack vare regissörens energiska regi och den fantastiska bergsmiljön. Vi får även ett härligt gialli-inspirerat slut som jag gillar. Det är ingen fantastisk film, men den är underhållande och en thriller välvärd att se.