Death Wish: Våldets fiende No.1 (1974)

En av de mer ökända exploitation-filmerna från 1970-talet var den brittiske regissören Michael Winner och skådespelaren Charles Bronsons stora genombrottsfilm – den kontroversiella Death Wish. USA var vid den tiden i mitten av ökande gatuvåld, och publiken flockades för att se storyn om hur den beskedlige och liberale arkitekten Paul Kersey (Charles Bronson) söker hämnd för mordet på sin fru och våldtäckten på sin dotter genom att skjuta ihjäl rånare, mördare och annat slödder på New Yorks gator. Man behöver inte vara en raketforskare för att inse att det simplistiska socialpolitiska budskapet filmen serverar endast skulle kunna fungera i en fiktiv värld som filmmakarna skapar. Budskapet är även en förvrängning av temat i Brian Garfields roman (på svenska ”Vän av ordning”, 1975) filmen är baserad på, där privat polisverksamhet inte är det rätta sättet att bekämpa brott utan bara ett nytt problem.
I dagens vapensamhälle, i en tid av Bowling for Columbine (2002) och årliga skoltragedier, är perspektivet annorlunda än under 70-talets post-Vietnam era. Man ryser av obehag men har samtidigt svårt att värja sig och inte delvis hålla med om vad filmen vill säga. Visst njuter man av Bronsons vigilante – en man som vågar slå tillbaka. Öga för öga. Att det sedan i realiteten inte löser problemen vet vi alla innerst inne. Därför är det så förståeligt att en sådan här film blir så populär.

I Sverige ansågs den på sin tid ha "klart fascistiska tendenser". Idag har alla matats med så mycket våld och propaganda att filmen självfallet inte gör sig lika stor i mun som då. Att den ändå lyckas komma med en tankeväckande story och en våldsscen som är svår att smälta bevisar att Death Wish fortfarande har krut kvar i tunnan. Det är inte för intet som den har kallats för att ha satt nytt rekord i publikmanipulation.
En av rånarna spelas av Jeff Goldblum i sin filmdebut. Långväga från den milda aktör vi är vana vid idag. Om ni tittar närmre hittar ni även Christopher Guest (This is Spinal Tap, 1984) i en viktig mindre roll.
Charles Bronson är känd för sitt minimalistiska agerande. Känsloscenerna är därför inte Bronsons starkaste sida men när det kommer till att vara en hårdkokt hämnare passar han som handen i handsken. Förändringen från blödig pacifist till fascistisk vigilante är både väldigt välskriven och välspelad. Vi ges goda skäl till varför han till slut väljer den vägen. Inte heller är det så att han njuter av det eller att filmen framhäver det kallt som vilken annan actionfilm där människor dör stup i kvarten. Nära slutet tycks Bronsons handlingar nästan driva honom galen och få honom att tappa greppet om verkligheten. Detta främst illustrerat i den sista konfrontationen med en rånare och han börjar spotta ur sig typiska västernrepliker.

Legenden Dino De Laurentiis producerade och från början skulle Steve McQueen ha haft rollen som Kersey. Lyckligtvis avböjde han då detta är Bronsons arketypiska roll. Musiken av Herbie Hancock är stämningsfullt komponerad medan bildspråket är härligt 70-tal med många zoomningar och ”tysta” scener. Våldet är på samma sätt tidstypiskt realistiskt. Death Wish är trots dåligt rykte som lumpen action en intelligent film som ställer frågor och gör sig mer värd än att hamna bortglömd. Beroende på hur man väljer att se på filmen blir filmen bättre eller sämre. För recensenten blev det en angenäm, om än obehaglig, bekantskap med en actionfilm som gör mer än att låta pistolerna ryka.
Filmen blev så populär att den spann vidare fyra underlägsna uppföljare 1982, 1985, 1987 och 1994. Tillskillnad från denna var de mer renrakade actionfilmer utan den udd och det väloljade manus som originalet har.