Coraline och spegelns hemlighet (2009)

Henry Selick som tidigare har regisserat mästerverket The Nightmare Before Christmas (nej, det är inte Tim Burton han producerade och skrev manus) är aktuell med ännu en extremt välgjord dockfilm. Varenda litet leksaksdjur blir tjusigt att skåda i hans fantastiska värld som är full av snillrika detaljer. Popcorn blir till blommor, skuggorna höjer sig suggestivt över de gåtfulla något ojämna gräskullarna och dimman ligger bitvis tät. Drömsekvenserna ser passande nog ut som en tavla av Vincent van Goghs galna himlavalv. En alternativ verklighet som jag köper med råge. Det är angenämt med lite hederligt hantverk som omväxling.

Vår huvudperson Coraline är nyinflyttad i ett 150 år gammalt hus tillsammans med sina extremt upptagna föräldrar som är mer intresserade av att skriva om trädgårdar istället för att ägna sin dotter någon uppmärksamhet. De vill inte att hon ska gå ut i trädgården och smutsa ned sig, arbetet till trots, utan råder henne att utforska det stora huset. Men huset bär på många hemligheter. En docka som ser ut exakt som Coraline, en lönndörr och mystiska grannar som varnar henne för att öppna den. Men skulle det vara mycket till saga om hon inte ignorerade varningarna? På andra sidan möter vi en spegelvänd verklighet där föräldrarna är fantastiska som alltid har tid över för Coraline dessutom hon får leka, äta och dricka vad hon vill. De grå nyanserna är utbytta mot en färgsparkande palett och Coraline önskar stanna i sin alternativa verklighet för evigt. Men varför har alla ögon av knappar?

Uppskattar man filmer som tidigare nämnda The Nightmare Before Christmas eller Corpse Bride borde man verkligen se Coraline även om den kommer utan några sång eller dansnummer. Den har färgerna, sagan och dramatiken men de lättskrämda barnen (eller kanske även vuxna) bör hålla sig borta för det kan bli otäckt och vissa av karaktärerna ser genuint otäcka ut och för tankarna till renrasiga skräckfilmer. Persongalleriet är stort med lustiga grannar och talande katter men det är för den tjusiga scenografin och den triggande spänningen som Coraline bör ses. En saga eller kanske rentav en spökhistoria. Åldersgränsen är rimligt nog satt till elva år men jag antar att vilken tioåring som helst idag har sett betydligt värre ting. Eftersom filmen bygger på en barnbok utlovas en något onödig moralkaka som jag med nöje hade klarat mig utan.