Casablanca (1942)

Inte sällan har Casablanca blivit utnämnd till tidernas bästa film – en titel om vilken konkurrensen är stenhård. Detta säger något om den vördnad filmen omger sig med. Att ge sig på att recensera Casablanca är därför ingen lätt uppgift!

I huvudrollen ser vi ingen mindre än Humphrey Bogart som den hjärtlöse nattklubbsägaren Rick Blaine. Rick och hans nattklubb är närmast en legend i flyktingstaden Casablanca, och inte bara på grund av att folk behöver dränka sina sorger med ett glas! Här sysslas också med illegala spelhålor, och ännu viktigare, här kan man förhoppningsvis få tag i de åtråvärda papprena för att kunna fly det krigshärjade Europa.
Men lugnet i Casablanca försvinner samma dag som ett par mycket värdefulla transitpapper stjäls. För Rick som får dessa papper i sitt förvar vänds allt uppochner ner när Ilsa Lund (Ingrid Bergman) stiger genom dörren till hans café.

Det första som slår mig är det otroligt vackra foto som filmen karaktäriseras av. Varje scen känns minutiöst uttänkt och ljus och kontraster används för att förstärka och framhäva på ett mycket skickligt sätt. Just detta är vad jag skulle säga att Casablanca kännetecknas av, en otrolig yrkesskicklighet. Jag kan inte finna en enda scen som känns överflödig. Allt är genomtänkt och utfört med precision.
Som Rick Blaine ser vi Humphrey Bogart i vad jag skulle säga är hans absolut bästa rollprestation, en roll för vilken han förövrigt nominerades till en Oscar, men fick se sig slagen av Paul Lukas i Watch On The Rhine 1943. Oscar eller ej, Humphrey Bogart är som klippt och skuren för rollen som Rick Blaine. Med sitt tuffa yttre, trenchcoat och ständigt rökandes är han stilbildande. Dessutom får man leta länge efter en karaktär med fler klassiska citat! -”Of all the gin joints in all the towns in all the world, she walks into mine” och ”here’s looking at you kid” är bara ett axplock av dessa!

Ingrid Bergman gör även hon en slående prestation i en annars ganska begränsad roll. Hennes karaktär är den som lämnats med minst spelutrymme men trots det gör Bergman en oförglömlig tolkning.
Tillsammans med Humphrey Bogart utgör de tu ett mycket udda kärlekspar. Jag skulle inte våga påstå att det slår gnistor om dem, men det känns jordnära. Kanske är det på grund av just detta, att vi verkligen kan förstå och känna igen oss i karaktärerna som Casablanca är så levande?

Det andra som slår mig, och som verkligen imponerar, är den otroliga ensemble av bikaraktärer som fyller upp filmen. Här pratar vi inte om karaktärer som glöms bort lika fort som de kom in i bild utan om stora prestationer på kort tid. Jag tror inte jag skulle kunna avfärda någon av filmens karaktärer, med stor eller liten roll, som överflödig eller undermålig.
Den starkast lysande stjärnan av dessa måste vara Claude Rains i rollen som den spelglade polismästaren Louis Renault som inte drar sig för att ta emot mutor.

Jag skulle inte våga utnämna Casablanca till tidernas bästa film, men att den hör hemma i den absoluta toppen är det ingen tvekan om. Finns något som en fulländad film så är Casablanca i varje fall mycket nära.