Bullitt (1968)

När den skicklige detektiven Frank Bullitt (Steve McQueen) erbjuds att skydda ett viktigt vittne som sitter inne med komprometterande uppgifter mot maffian, ser det ut att vara ännu ett rutinjobb. Senatorn Walter Chalmers (Robert Vaughn), som anlitat Frank, är angelägen om att presentera vittnet i Högsta Domstolen eftersom det skulle innebära ett lyft för hans karriär. Ingen av de hade räknat med att vittnet kallblodigt och professionellt skulle avrättas samma kväll. Nu startar en jakt på mördarna kring vilken Frank tvingas ta till okonventionella metoder. Metoder som snabbt hamnar i konflikt med en av stadens ledande politiker.

Bullitt förknippas lätt med den oerhört läckra biljakten som rivstartar i mitten av filmen. Genom San Franciscos dramatiska backar kryssar två gamla Amerikanska Järn med skrikande däck och vrålande V8-motorer fram mellan trafiken och kabelvagnar. Biljakten är otroligt snyggt filmad, en klassiker i sig, och utgör ett skolboksexempel hur en adrenalinpumpande sådan ska åstadkommas. Anmärkningsvärt är att den inte bara håller måttet med sina 36 år på nacken, den lyckas också, trots stenhård konkurrens från dagens produktioner med tiofaldigt gånger större budget och all datakraft som står till förfogande, överträffa de flesta av dagens dussinfilmer. Matrix Reloaded (2003), Bad Boys 2 (2003) och The Rock(1996) för att nämna tre spontana exempel har föga att komma med i jämförelse. Precis som French Connection (1971) som också har blivit känd för sin biljakt, spelade man in på plats bland övrig trafik. Man monterade en mängd kameror i och utanför bilarna och hoppade från klipp till klipp som ett led i att förstärka intensiteten. Steve McQueen var en passionerad motorfantast som själv lär ha suttit i bilen under större delen av jakten. Tack vare frånvaron av specialeffekter upplevs biljakten som en sällsynt realistisk färd med en äkthetskänsla som slår det mesta i sin väg.

Det kan låta som att biljakten är filmens enda höjdpunkt men så är absolut inte fallet. Filmens detektivhistoria med den spektakulära plottwisten i slutet - en främmande ingrediens för den här genren - och närvaron av färgstarka karaktärer har minst lika mycket bidragit till att göra Bullitt till den odödliga actionklassiker den är. Den framskrider inte med ett explosivt tempo men bestämt och effektivt och hela tiden med en underbar stämning och stor realism. Steve McQueens lågmälda agerande och sparsmakade dialoger innehåller inga överflödiga ord, han säger inte mer än nödvändigt. Istället för att som i andra filmer pracka på en dialoger som gärna förklarar en gång för mycket, lämnar Bullitt mycket åt åskådaren att avläsa och tolka. En blick där, eller en gest kan säga mycket. Vilket är väldigt befriande att se, men det kan säkerligen också uppfattas som jobbigt att behöva tänka själv för de som avtrubbats av alla idiotförklarande filmer.
Steve McQueen var med i många bra filmer men det här är tveklöst en av hans bättre. Hans motspelare i Robert Vaughn gör en suverän rolltolkning av senatorn Chalmers som bara bryr sig om att höja sin egen status. I en annan biroll ser vi Robert Duvall som en cigarrökande taxichaufför som kör runt Bullitt och bistår honom med en viktig ledtråd. Duvalls stora genombrott skulle låta vänta på sig i fyra år då han fick en större roll i Gudfadern(1972) och belönades med sin första Oscarsnominering. Jacqueline Bissets roll fyller ringa funktion, annat än att spetsa filmen med sitt utseende. Hennes konfrontation med Bullitt hör till filmens enda riktigt pinsamma lågvattenmärke då hon konstaterar att han blivit påverkad av sitt jobb.

Bullitt har haft ett enormt genomslag på actiongenren och polisfilmerna i stort. Den var föregångaren till såväl Dirty Harry (1971) som French Connection som i sin tur blev stilbildande filmer. Slutscenerna med jakten bland flygplanen har Heat (1995) mer eller mindre stulit, vilket säger en del om filmens inflytande. Bullitt var, möjligtvis med undantag från Goldfinger (1964), den första actionfilmen med en riktigt explosiv biljakt, än idag är den svåröverträffad. Den håller minst lika god klass som den mustiga i French Connection och Ronin (1998). Men sitt för all del inte och vänta på att biljakten ska komma, utan njut av den realistiska och stämningsladdade historien som Peter Yates berättar. Framför allt, var beredd på de små subtila signalerna som är viktiga för handlingen.
36 år gammal gammal goding och still going strong. Synd att sådana här filmer med en genuin känsla inte görs längre.