Braveheart (1995)

Enligt ett gammalt ordspråk så är historiska referenser den säkraste vägen till en Oscar. Detta ter sig vara sanning om man sammanställer vilka filmer som fått mest utdelning på Oscargalan genom åren. Men naturligtvis finns det ingen regel utan undantag. Värt att notera är att väldigt många historiska filmer faktiskt inte får någon uppmärksamhet alls, och framgångar för fiktiva nutidsskildringar som t ex American Beauty motsäger alla argument om att historiska referenser är absolut nödvändiga för att lyckas.
I filmbranschen finns ingen sanning. Snarare handlar det om trender och modeflugor som avgör huruvida en films mottagande ska bli svalt eller överväldigande.

Det sistnämnda är precis vad som skedde då portarna för ”Braveheart” (1995), Mel Gibsons drömprojekt, slogs upp. Trots historiska referenser var det ytterst få som trodde att Gibson skulle kunna ro iland filmen. De initierade recensionerna i svenska pressen bådade inte alls gott. Vad som fångade flera recensenters intresse var mer eller mindre triviala saker huruvida hästarna hade skadats under filminspelningen eller ej. Kvinnliga recensenter sågade våldinslagen längs fotknölarna, medan de finkulturella menade att filmen led av allt för många Hollywood-influenser. Historiker var snabba att påpeka filmens inkorrekta historik – vilket jag tycker bör tas med en nypa salt då handlingen bygger på folksägner, snarare än äkta dokumentation.

William Wallace får som barn se sin far dödas på order av den brutale engelske kungen Edward I, mer känd som Edward the Longshanks. Williams fortsatta uppfostran sker i landsflykt, av en släkting.
Som vuxen återvänder William till det skotska höglandet i hopp om att leva ett stillsamt liv tillsammans med sin stora kärlek Murron. Men Longshanks ambitioner att härska i Skottland sätter käppar i hjulen för det stillsamma livet. Då Longshanks lakejer mördar Murron utlöses en vrede i William som så småningom tänder ett uppror i Skottland. Han må ha blivit berövad sin kärlek, men hans och andras frihet ska ingen få röra – inte ens Edward the Longshanks.

William Wallace är något av ett nationellt helgon i Skottland. Att han levt på riktigt under medeltiden råder det ingen tvekan om, och hans gärningar och illdåd i Skottland och norra England talas det om än idag. I England ses han fortfarande som en förrädare, medan han i Skottland symboliserar kampen för rättvisa och frihet. Vilken bild som är sanning, respektive lögn, är idag omöjligt att klargöra. Men Hollywood gör sin vana trogen allt i sin makt för att - genom Mel Gibson - förvandla Wallace till en storslagen idealist med ett hjältemod få förunnat. Normalt hade varningslampan blinkat för denna typ av uppenbar historieomskrivning, men i fallet ”Braveheart” handlar det om en mer nyanserad och smart omskrivning med rötter i Skotska folksägner och myter kring just Wallace. Filmen må alltså vara historiskt inkorrekt, men dess handling är så djupt rotad i människors hjärtan att sanning eller lögn upphört att vara relevant.

Av en händelse heter manusförfattaren också Wallace, vilken antingen kan vara tillfälligheter, eller varför inte ha ett djupare syfte? Randall Wallace har hur som helst, genom ett närmast maniskt arbete, lyckats sammanställa ett både intressant, lärorikt, underhållande och storslaget manus. Den mest omfattande delen av storyn, nämligen Williams uppror mot Longshanks, och dess konsekvenser, är i det stora hela historiskt korrekt. Utöver detta erbjuder manuset en sammanställning av alla de rykten, myter och sägner som cirkulerar om William Wallace. Det som gör dessa delar så intressanta är att lika gärna som man kan kalla dem inkorrekta (därför att det saknar trovärdig bevisföring) så kan man inte heller utesluta dess sanningshalt. Allt man som betraktare kan göra är att sitta och spekulera.
Ur ren dramaturgisk synvinkel anser jag att "Braveheart" är det mest perfekta som skapats. Den dramaturgiska rytmiken kan jämföras med en vacker melodislinga - mjuka och sköna övergångar och tempoväxlingar i handling. Slutet är också bland det mest tillfredställande jag sett, men det tänker jag inte gå in på närmare.

Samtliga skådespelare gör enligt min bedömning ett bra jobb. Vissa mer än andra, naturligtvis. Som jag tidigare nämnt så spelas William Wallace av Mel Gibson. Jag har alltid haft vissa reservationer mot Gibson, och länge avfärdade jag honom som en ytterst endimensionell skådespelare. I ”Braveheart” finns inga bevis min negativa kritik mot Gibson. Faktum är att han istället spelar ut ett känsloregister som inte bara är trovärdigt, utan också oerhört mångsidigt.
Den i mina ögon mest minnesvärda skådespelarprestationen står dock Patrick McGoohan för i rollen som den ytterst obehagliga Edward the Longshanks. Jag har alltid haft en tendens att falla för onda karaktärer, och Longshanks är i mina ögon en av filmvärldens absolut mest minnesvärda karaktärer. Genom McGoohans agerande hamnar Longshanks i samma kategori som legenderna Lord Darth Vader och Dr Hannibal ”the Cannibal” Lector.
Filmens huvudkaraktär är dock inte William Wallace. Istället är det Robert the Bruce, spelad av Angus MacFadyen, som är filmens primära karaktär. Detta förstår man inte omedelbart, och det är beklagligt då MacFadyen, trots utomordentligt agerande, faktiskt hamnar i skymundan av de större skådespelarna. Däremot tycker jag det är en synnerligen intressant form av berättande att låta huvudkaraktären ha förhållandevis lite screentime.

Att Mel Gibson regisserat ”Braveheart” är det som i mina ögon var mest anmärkningsvärt innan jag hade sett filmen. Det var även detta som fick gemene man att tvivla på produktionen. Visserligen var det inte fråga om hans regidebut, men det fanns fortfarande viss tveksamhet. Så här med facit i hand kan man inte annat än ge stående ovationer för Gibsons regi. ”Braveheart” känns äkta, ända in i ryggmärgen. Manus har förvaltats med absolut största försiktighet, och resultatet har blivit ett storslaget epos.
Fotot är inte exceptionellt, men får anses vara snyggt och framför allt funktionellt. Vad som istället bidrar till filmens yta är onekligen miljöerna och rekvisitan. Äkta smuts, lera och dynga bidrar med mycket av dess realism. Man kan nästan känna lukten av svett och lortiga män när man tittar på filmen.

Nominerad till tio Oscar och slutgiltig vinnare av fem, bl a för bästa film och bästa regi. Visst för det respekt med sig? Tesen att historiska referenser säkrar ett antal Oscarstatyetter stärks. Jag kan dock inte annat än hålla med juryn att ”Braveheart” är ett mästerverk som förtjänar en plats vid sidan om sådana oförglömliga mästerverk som ”Casablanca” (1942) och ”Borta med vinden” (1939).
Avslutningsvis vill jag säga att inga hästar skadades under inspelningen.