Bad Boys (1995)

Redan innan Bad Boys haft premiär hade producentteamet Jerry Bruckheimer/Don Simpson gett action en ny definition. Med filmer som Beverly Hills Cop (1984), Top Gun (1986) och Days of Thunder (1990) lyckades de med fartfyllt underhållning höja ribban för hela actiongenren; Bruckheimer/Simpson hade i det närmaste blivit ett eget varumärke för High Contept-produktioner. Och när de lyckades sammanföra två storslagna TV-komiker, Will Smith och Martin Lawrence, i Bad Boys, visste publiken precis vad de skulle få – ännu mer fartfylld underhållning.

I Bad Boys håller Bruckheimer och Simpson strängt fast vid deras vinnande High Concept-recept och precis som i deras tidigare produktioner kan filmen sammanfattas med en enda fras: En knarkliga i Miami lyckas stjäla heroin till ett värde av 100 miljoner dollar ur polisens tillslagslager och det blir upp till de sofistikerade knarksnutarna, Mike Lowrey (Will Smth) och Marcus Burnett (Martin Lawrence), att lösa fallet och sätta dit ligan. Även om konflikten är banal så fördjupas intrigerna när de båda snutarna tvingas byta identitet med varandra för att skydda ett vittne till fallet. Burnett får leva ett singelliv i Lowreys lyxiga våning och ta hand om det vackra ögonvittnet Julie (Téa Leoni), medan Lowrey flyttar in till Burnetts hus och hans familj.

Det första som måste sägas om Bad Boys är att det är en ologisk och enkelspårig film. Manuset ligger i det närmaste på högstadienivå utan en droppe av originalitet. Vi serveras en renodlad två timmars actionunderhållning där det briljeras med snygga biljakter samtidigt som de avlöses med skottlossningar stup i kvarten. Regissören Michael Bay lyckas lyfta actionribban ytterligare högre för Bruckheimer/Simpson produktioner, men trots ett extremt högt actiontempo måste det tilläggas att filmen faktiskt lyckas fånga ens intresse. Det är väldigt snygg och extremt fartfylld action, men det är karaktärerna och intrigerna mellan dessa som i sin tur lyckas engagera.

Bay ger mycket tid åt presentationen. Will Smith är den stentuffe singelsnuten som har total kontroll över allting och Martin Lawrence är den ängsliga familjefadern som inte riktigt känner sig bekväm i pressade situationer. Kemin mellan Smith och Lawrence fungerar perfekt och det är riktigt trevligt att se hur de fungerar tillsammans och hur de gapar och skriker på varandra. Visserligen är karaktärerna fyllda med stereotyper och klichéer samtidigt som dialogen är låg, men ändå lyckas Smith och Lawrence väcka liv och glöd i sina roller. Deras samspel och deras privatliv blir faktiskt betydligt mer intressant än huruvida de skall lyckas sätta dit knarkligan eller inte. Även den överspelande Joe Pantoliano och Téa Leoni gör trevliga insatser och det är något förvånansvärt att det är karaktärerna som Bay lyckas fånga publikens intresse med.
Man skulle kunna säga att Bad Boys är en film om kamratskap, lojalitet och om hur minoritetsgrupper lyckas klättra upp i samhällshierarkin – då både Smith och Lawrence är afroamerikaner. Men dessvärre är det inte så. Även om det är utvecklingen i partnerskapet mellan de båda snutarna som väcker det största intresset så är Bad Boys i slutändan bara en traditionell uppspeedad våldskarusell. Bay försöker ge den personliga konflikten dynamik, men producenterna är inne på en helt annan bana; det skall vara fart, det skall skjutas och det skall se snyggt ut, vilket också blir filmens svagaste länk.

Problemet som Bay handskas är att han försöker utveckla en simpel knarkkonflikt och berätta den på ett nytt sätt, samtidigt som han måste tillfredställa sina våldskåta producenter. Resultatet blir ett halvtaskigt jobb där han lyfter fram dynamiken mellan två talangfulla TV-komiker, men ändå misslyckas med att ge filmen ett eget liv.

Trots ett fartfyllt actiontempo och trots underhållande insatser från Smith och Lawrence som engagerar, så räcker Bad Boys inte ända fram. Knarkkonflikten är sedan länge förbrukad och den enda funktion den uppfyller är att kasta karaktärerna från den ena skottlossningen till den andra biljakten. Tyvärr närvarar förutsägbarheten från första början, vilket gör att det aldrig ens blir spännande. Det må vara fartfyllt och snyggt, men särskilt imponerande är det inte. När man skalar bort ytligheterna så är allt som är kvar, en trevlig film om ett omaka polispar.