Babel (2006)

Två unga bröder leker med ett gevär ute i den Marockanska vildmarken. En av pojkarna fyrar av ett skott mot en amerikansk turistbuss och en kvinna blir skadad. Det här blir början till en rad oförutsedda händelser som avgör ödet för flera människors liv, hundratals mil ifrån varandra. I regissören Alejandro Gonzáles Iñárritus (21 grams/Älskade hundar) film Babel vävs fyra parallella historier samman till ett vemodigt och gripande drama som flyttar in i själen hos åskådaren och faktiskt stannar där.

I den första historien följer man det amerikanska paret Richard (Brad Pitt) och Susan (Cate Blanchett) som befinner sig på turistbussen. De har rest till Marocko för att reparera sitt äktenskap. Semestern får ett abrupt slut när Susan plötsligt blir skjuten. Richard befinner sig i en mardrömssituation eftersom varken telefon, ambulans eller modern läkarvård finns i närheten. Han gör allt han kan för att rädda livet på sin fru. På samma gång kavlar nyheterna ut händelsen som en terroristattack riktad mot USA.
Samtidigt får man följa de unga pojkarna. De lovar varandra att hålla tyst om skottet, men plågas av skuld och oro. Efter ett vårdslöst ögonblick tar deras liv en ny och dyster vändning.
Den tredje historien utspelar sig i USA hos Susan och Richards kvarlämnade barn. Då Susan kämpar för sitt liv i Marocko, tvingas familjens nanny Amelia (Adriana Barraza) ta hand om dem. Amelias son ska gifta sig och hon tar med barnen på en vansklig färd till sitt hemland Mexiko. Hemresan slutar i kaos och sällskapet blir fast i öknen.
I filmens sista historia förflyttas man till Japan där dövstumma Chieko (Rinko Kikuchi) kämpar för att komma över chocken över sin mors självmord. Plötsligt söker polisen hennes far. Det visar sig nämligen att en amerikansk turist blivit utsatt för en påstådd terroristattack med ett gevär som är registrerat i hans namn.

Babel är en suverän filmupplevelse både filmatiskt och estetiskt. Alejandro Gonzáles Iñárritus lyckas förmedla den mänskliga naturen på ett naket, obehagligt och tänkvärt sätt. Man kastas mellan olika historier, språk, karaktärer och kulturer genom skarpa och skickliga svängar. Och det känns fullkomligt naturligt att ena stunden befinna sig i ösiga Mexiko för att minuterna senare dyka ner i det lugna marockanska slättlandskapet.
Genom träffsäkra skådespelarinsatser och starka grepp kommer man karaktärerna väldigt nära. Ibland nästan obehagligt nära. Som när åskådaren får följa den döva Chieko (Rinko Kikuchi) ut på dunkande nattklubb. Plötsligt är man som inuti henne och allt blir så obehagligt tyst men ändå så oerhört intensivt.
Brad Pitt gör en strålande insats som den förtvivlade maken Richard. Hans ångest är så talande att den smittar av sig. Borta är hunkfaktorn och istället träder en åldrad familjefar fram på vita duken.
Den enda svagheten med filmen är att handlingen tidvis är lite tunn och snudd på overkligt tragisk. Familjeolyckan blir liksom fullfjädrad när Richard och Susan drabbas i Marocko samtidigt som deras barn råkar i nöd i Mexiko.

Den röda tråden i filmen är att människan, oavsett vilket språk du talar eller vilken kultur du kommer ifrån är lika ensam, egocentrisk och bräcklig världen över. Babel lyckas med det som inte många andra filmer gör – att få åskådaren att verkligen känna något allra längst därinne.