Avgrunden (1989)

I en nära framtid förliser under mystiska omständigheter en kärnvapenbestyckad ubåt tillhörande Förenta Staternas flotta i djuphavsgraven Cayman i Atlanten. Några marinsoldater, med löjtnant Coffey (Michael Biehn) i spetsen, kallas in för att söka efter eventuella överlevande besättningsmedlemmar och samtidigt se till att stridsspetsarna inte hamnar i Ryssarnas händer.
Som om inte detta skulle vara problem nog uppstår ytterligare komplikationer då orkanen "Fred" snabbt närmar sig området. Militären får som en sista utväg ta hjälp av ett oljeborrteam lett av Bud Brigman (Ed Harris), som jobbar på en mobil undervattensoljeplattform i nära anslutning till djuphavsgraven.

Detta är bakgrundhistorien till ett av de mest ambitiösa, och på sin tid - mest kostsamma filmprojekt som någonsin företagits av en Hollywoodstudio.
"Avgrunden" är allmänt känd som ”the hardest shoot in motion picture history”, och när man ser den förstår man varför. Fyrtio procent av filmen utspelar sig nämligen under vatten. Det är inte fråga om rökfyllda studiolokaler eller annat fusk. Detta är verklighet, eller i alla fall så nära verklighet man hittills har kommit när det gäller en spelfilm som utspelar sig under vattnet.

Men det stannar inte där. "Avgrunden" var nämligen den första film som använde fotorealistiska datorgenererade effekter - till ett häpnadsväckande resultat måste jag tillägga - vilket också gav filmen en ovanligt välförtjänt Oscarstatyett för bästa visuella effekter.
Men detta, att filmen rent tekniskt och insatsmässigt satte nya standarder på flera olika områden, skulle inte betyda någonting om slutresultatet blev en kalkonfilm.

För vissa som såg originalversionen, som kom ut på bio 1989, så tedde det sig dock tydligen så. "Avgrunden" var en film som försökte berätta för många saker samtidigt.
Å ena sidan var det ett drama om ett misslyckat äktenskap. Å andra sidan var det en djuphavsthriller med stora inslag av science-fiction. Det var även en berättelse om kärnvapenkapplöpningen under kalla kriget med stora doser av katastroffilm. "Avgrunden" var en film som var väldigt svår att placera i en genre. När dessutom studionissarna tyckte att filmen var alldeles för lång för att tilltala en modern publik övertalades James Cameron att klippa ner den till icke oansenliga 146 minuter. Detta ökade förstås bara förvirringen för tittarna.

1993 släpptes det en specialutgåva av "Avgrunden" på Laserdisc, som var 171 minuter lång. Det är denna version jag recenserar. Jag kan också nämna att en DVD-utgåva av denna version kom ut i Sverige för något år sedan med enorma mängder intressant extramaterial.

Tyvärr måste jag meddela att även om de ändringar som införts i specialutgåvan har förtydligat historien ganska rejält, så lider filmen fortfarande av samma problem som tidigare - historien försöker berätta för många saker samtidigt. Det leder till att spänningen byggs upp i ena stunden, för att i nästa stund försvinna helt när budskapet om faran med kärnvapen ska framföras. Nästa stund övergår den till sockersöt science-fiction i stil med E.T.
Filmen lider också av det fenomen som kallas ojämnhet. Det finns scener som kan mäta sig med de bästa i filmhistorien, men också scener som är så amatörsmässigt genomförda att man vänder och vrider sig i hemmabiofåtöljen!

Men jag älskar ändå denna film trots allt. Kanske är det min fascination för djuphavet, kanske är det min beundran över de på gränsen till övermänskliga insatserna i produktionen, kanske är det de fantastiska skådespelarprestationerna av Ed Harris, Mary Elizabeth Mastrantonio och Michael Biehn, eller kanske rentav det stundtals underbara fotot.

Det finns ett cirka fyrtio minuter långt passage i filmen som höjer den till skyarna. Det är en följd av actionsekvenser, förmodligen några av de mest intensiva och bäst genomförda i filmhistorien, följt av en hjärteskärande scen som faktiskt fått mig att gråta flera gånger.
Men framförallt är det autenciteten, känslan av att ”det här är banne mig på riktigt!”, som suger in mig i filmen, något som James Cameron är mästare på, och som får mig att glömma allt vad missar, dålig dialog och oförskämt pretantiösa budskap innebär.

James Cameron har sagt att han inte vill följa trender, han vill skapa trender, och det har han med omnejd lyckats med i "Avgrunden", som måste sägas vara den definitiva James Cameron-filmen.
Den innehåller nämligen allt som en James Cameron film står för: En stark kvinnlig huvudroll, genialiska actionsekvenser, lysande foto, teknisk fulländning, mängder med vatten och en bakomliggande karaktärsdriven historia som vi alla kan relatera till.

Jag rekommenderar "Avgrunden" till alla seriösa filmälskare.