Asterix på olympiaden (2008)

Asterix och Obelix är tillbaka för tredje gången, och man kan ju genast fråga sig varför. De senaste filmerna har inte fått ett gott mottagande, så det finns inga skäl till att tro varför den tredje filmen skulle klara sig bättre. Förvisso är Asterix på olympiaden Frankrikes dyraste filmproduktion någonsin och man skulle ju kunna tro att det gör en viss skillnad. Men sanningen är att denna tredje Asterix-film är den sämsta av dem alla.

I centrum står Asterix (Clovis Cornillac) och Obelix (Gérard Depardieu) förälskade vän Alafolix. Han har förälskat sig i den Grekiska prinsessan Irina (Vanessa Hessler). Allt vore väl om hon nu inte var trolovad till Brutus (Benoît Poelvoorde), som i sin tur är son till Julius Caesar, vilket är ett hinder för deras kärlek. Men enligt grekisk tradition kan en prinsessa giftas bort med segraren i de olympiska spelen, och självklart passar Alafolix på att få lite hjälp från sina kära vänner.

Händelsförloppet varvas med en del olympiska grenar, där barnen i biopubliken får lära sig om sportslig moral och etik, samt dopning, tillsammans med Asterix och Brutus verbala och sportsliga konflikter. Dessvärre lider filmen av brist på idéer, då det faktiskt är helt livlöst på karaktärsnivå. Cornillac och Depardieu försöker förgäves leverera sina skämt, men faller platt.
Poelvoorde, som spelar Brutus, står för en del skämt som framkallar ett och annat fniss, men utöver det levererar karaktärerna absolut ingenting.
Manusförfattarna har ansträngt sig till det yttersta med att pressa in historiska, filmiska och sportsliga referenser i så gott som varenda scen. Det finns några få tillfällen då dessa referenser faktiskt fungerar, men utöver det står de fast som ett bevis på manusförfattarnas fantasilöshet och deras desperata försök till att inte få biopubliken att somna under den två timmar långa speltiden – som för övrigt är på tok för lång. Inte ens när Michael Schumacher gör entré i sin röda vagn, som förare i ett hästlopp, blir det mer intressant.

Mycket pengar har lagts på scenografi och foto som injicerats med hyfsade specialeffekter. Filmen är bitvis väldigt snygg, men en Asterix-film borde ju inte ha foto och scenografi som sitt flaggskepp. Härliga karaktärer som Asterix ska ju underhålla och få biopubliken att skratta, men här används de som stödpelare till ett luftslott. Sen så bidrar de svenska rösterna till att urholka filmens autenticitet ännu mer. Visserligen skulle filmen inte vinna många pluspoäng med franska röster, men det kanske inte skulle kännas som en lång och tråkig karusell som aldrig tycks ta slut.