För tio-tolv år sedan hjälpte jag en kompis göra några amatörfilmer. Det handlade mestadels om våldsamma skräckfilmer och actionfilmer. Det var slitigt, lite pinsamt på sina ställen och resultatet blev aldrig så bra som man hade föreställt sig.
Dessa erfarenheter var största anledningen till att jag så ivrigt kastade mig över Chris Smiths dokumentär American Movie: The Making of Northwestern när jag först fick syn på den. Smiths film berättar, på ett smärtsamt öppet sätt, om filmmakaren Mark Borchardt, en 30-årig kille som tampas med pengaproblem, alkoholproblem och regiproblem.
Vi får veta att Mark i början av 90-talet inledde filmandet av en 35-minuters svartvit, kortfilm titulerad Coven (1997), en film han övergav när pengarna tog slut. I dokumentärens inledning är han i full färd med planerandet av en långfilm, en självbiografisk historia som han kallar Northwestern (han bor på Milwaukees nordvästra sida). Han håller casting-möten och sammanträden där han teatraliskt och intensivt beskriver sin vision för de som dykt upp för att hjälpa honom göra filmen. Mark har en drivkraft och en intensitet som är oerhört påtaglig, näst intill skrämmande. …Men han har inga pengar, och Northwestern läggs ner innan inspelningarna hunnit komma igång.
Mark beslutar sig då för att försöka färdigställa sin övergivna kortfilm, Coven, och låta intäkterna från den finansiera Northwestern.
American Movie: The Making of Northwestern är med andra ord egentligen The Making of Coven, men det är ovidkommande - själva filmskapandet är inte det som i slutändan gör filmen så bra.
Chris Smith följer Mark Borchardt runt i vardagen, utan att fördöma eller göra narr av honom. Han låter Mark prata om sitt liv, om sina visioner och om sina mål.
Den dokumenterande kameran fångar oförglömliga ögonblick, som då Mark övertalat sin gamla farbror, Bill, att inte bara ställa upp med $3000 utan även vara med i filmen. Den senige, gamle mannen kan inte komma ihåg sin enda replik, och en eller två omtagningar blir snabbt sjutton eller arton. Mark börjar förlora tålamodet, men vill inte bli arg på sin guldkalv, utan säger frustrerat ”Uncle Bill, you gotta say it like you believe it!”. Varpå den trötte, gamle mannen svarar ”well, I don’t believe it”.
Bill är en av de två personer som lämnar starkast intryck i Chris Smiths dokumentär.
Den andra är Marks vän Mike Schank. Mike är den tystlåtna, lättpåverkade vännen som står helt maktlös inför Marks påstridiga personlighet. Han hjälper då och då till med filmarbetet, men är för det mesta bara med som Marks nickedocka. Schank lever i en egen värld, där skraplotter och gitarrspelandet är det enda som betyder någonting, och hans förflutna som drogberoende alkoholist gör honom troligtvis extra påverkbar, och lättare att få ”rätt” svar ur. Men för det mesta får man är känsla av att han egentligen inte lyssnar på Mark, utan bara förbehållslöst håller med.
Smith låter till exempel kameran vila förväntansfullt på de två vännerna när Mark ställer frågan ”Do you think this is a little bit cathartic for you?” Mike svarar slött “Very cathartic, Mark”, och får genast motfrågan “Do you know what cathartic means?” En sekunds eftertanke leder till svaret, “No”.
Intervjuer med Mark, hans släkt och vänner varvas med scener från kaotiska filminspelningar och pinsamma skådespelartester. I vissa scener känns det som att man smygtittar på något man egentligen inte borde se, som då Mark öppnar inkassokrav och under de uppgivna nätterna vid redigeringsbordet.
Ämnet i sig är så pass intressant att Smith inte hade behövt göra mer än bara sätta ihop de inspelade bitarna efter varandra. Men han har dock lyckats hittat ett bra tempo, och man tröttnar aldrig på den oerhört snackiga filmen. Han fuskar heller inte med voice-over, utan låter det som skall sägas komma fram under alla intervjuer och passivt bevakade scener.
Det går inte att komma ifrån att Mark Borchardt är en fruktansvärt jobbig person och det är lätt att avfärda honom som ”white trash”, slödder. Men när dokumentären är över går det inte att komma ifrån det faktum att Mark, trots allt, är en frustrerad filmmakare. Enkelspårig och trångsynt, visst, men han vet precis vad han vill och tar sikte på det. Det är orealistiska mål och han siktar skevt, men drivkraften måste ändå beundras! Han har viljan och målen, men saknar medlen – och vem kan inte förlika sig med det.
Marks största problem är att han inte kan förstå varför alla andra inte är lika passionerat uppslukade av filmerna som han är.
Marks uppenbara sinne för det filmiska bildspråket blir ganska tydligt då man tittar på Coven (som fanns med bland extramaterialet på den dvd-utgåva av American Movie jag såg). Såväl dialoger som historia är visserligen löjeväckande, men den är tidvis riktigt snyggt filmad. Man kan inte låta bli att undra var Mark Borchardt skulle ha varit idag, om saker sett lite annorlunda ut.
Marks flickvän, Joan Petrie, säger i en intervju att “He (Mark) wants to be somewhere where he's not. But then, don't most people want to be somewhere where they're not?”
Hon har rätt.
