American Beauty (1999)

Få filmer framkallar sådana motstridiga känslor, sådan glädje och sorg man hyser med karaktärerna och deras livssituation, som American Beauty. Filmen har tilltalat såväl kritikerna som publiken; åtta oscarnomineringar (det blev fyra statyetter) och fullkomlig dominans på topplistorna i månader talar sitt tydliga språk. Jag tror det har mycket att göra med att alla kan känna igen sig i någon av de livshistorier som berättas.

Det handlar ju trots allt om en vanlig medelklassfamilj. Utåt sett är den som vilken som helst. Mamma, pappa och ett barn. Föräldrarna har jobb som skulle kunna betecknas som höga och ansedda. Men i själva verket håller den fina fasaden på att gå i spillror. Fadern, Lester Burnham, lever ett inrutat liv och börjar dagen med att onanera i duschen. Det är "höjdpunkten på dagen. Härifrån går det utför". Dottern Jane föraktar Lester och kommunikationen dem emellan kunde inte ha varit sämre. Hustrun Carolyn känner sig misslyckad efter att inte lyckas sälja ett hus, men försöker ändå hålla uppe bilden.

Det här är utgångspunkten som sätter tonen för American Beauty. De första kanske 20 minuterna kännetecknas av en rätt mörk och tragisk stämning i filmen. Visserligen finns ironin och humorn där men ändå. Det är svart humor som genomsyrar filmen.
Efter en stund kommer emellertid vändningen - både för filmen och karaktärerna. När Lester får syn på Angela, dotterns kompis, är det som han reser tillbaka i tiden och upptäcker det han saknar i sitt vardagliga liv: glädje, passion, mening, liv, motivation. Eller som han själv uttrycker det (i ett annat sammanhang): Jag var ung, och hade hela livet framför mig.

Var gick det snett på vägen? Varför går han igenom livet som en glädjelös fånge som stänger in sig själv och sätter mentala barriärer för vad han egentligen vill uttrycka eller göra. "Men ni vet vad, det är aldrig för sent att ändra sig". Lester kommer till insikt om att livet inte behöver vara så tråkigt som han gör det till. Han börjar uttrycka exakt vad han tänker och känner och hittar sitt gamla, ungdomliga jag igen. Lester börjar leva efter "att ha legat i koma i 20 år".

Vad som ytterligare gör den här filmen så bra är regin. Den brittiske teateregissören Sam Mendes har full koll på alla svängningar som filmen genomgår. Och i likhet med Stanley Kubrick lockar han fram de bästa sidorna ur en imponerande skådespelarensemble. Själva berättar de att de haft en underbar tid tillsammans under inspelningstiden och att en familjekänsla uppstått. Det märks, personkemin mellan alla sprakar. Kevin Spacey gör sin livs roll som den desillusionerade och levande döda Lester, som hittar tråden igen. Annete Benning gestaltar sin rollkaraktär med en sådan övertygelse att det inte är svårt att tro att hon hade svårt att gå ur rollen när kameran var avstängd. Även andra skådespelare gör fantastiska insatser. Wes Bentley med som Ricky Fitts med sin fokuserade blick och närvaro - klockrent! Andra namn som förtjänar att nämnas är Thora Birch, Mena Suvari, Peter Gallagher, Chris Cooper och många fler.

Symboliken och budskapen är andra två bitar som lyfter filmen. Jag har säkert sett filmen tio gånger och för varje gång växer den och jag upptäcker nya symboler. Varenda scen har något viktigt att säga och bildspråket är magnifikt. Som jag sa tidigare så är det här en film som angår oss alla. Den tar upp frågor som rör vårt vardagliga och bekväma liv och problemen som uppstår till följd av att man tar allting för givet. Kommunikationen mellan familjemedlemmar är en central kärna i filmen och vidare tar den upp hur vi undertrycker våra känslor och behov. Men till skillnad från andra filmer som bara tar upp de tragiska delarna finns här också hopp och optimism. Det är aldrig för sent att ändra på sig och göra det man verkligen tycker är roligt. American Beauty kan man se både när man mår dåligt och när man mår bra. Endera stunden känner man sorg med Lester och tar till sig den mörkare tonen av filmen, eller så känner man glädje med honom, på den resa han vandrar mot ett mer glädjefyllt och välmående liv med mening. Personligen har det blivit en av mina absoluta favoriter i filmhyllan och ofta får jag en katharsis-upplevelse. Jag vill avsluta med vad Steven Spielberg (en av grundarna till filmbolaget som köpte manuset) sa till Sam Mendes, tårfylld efter att ha sett filmen. "Sam, du har gjort en klassisk film". Jag kan inte göra annat än att hålla med.