Amelie från Montmartre (2001)

Amelie (Audrey Tautou) är en ensamstående ung servitris som jobbar på restaurangen ”Två Möllor” någonstans i Paris. En dag råkar hon tappa en glaskula som rullar iväg över köksgolvet i den något gamla och slitna lägenheten där hon bor. Glaskulan stöter till en avlång stenplatta i väggen som visar sig vara lös. Amelie blir nyfiken när hon upptäcker att det bakom stenplattan finns ett hål och i hålet finner Amelie en liten ask. Ganska snart bestämmer hon sig för att återlämna asken och dess innehåll till dess rättmätige ägare, en viss herr Bretodeau. Om ägaren blir glad tänker hon fortsätta med att göra andra glada, om inte - så tråkigt!

Det var länge sedan jag kunde sätta mig ner och riktigt mysa i hemmabiofåtöljen. När jag sitter och ser en spännande thriller, en grym krigsfilm eller en isande skräckis, ja och det blir mycket sådant för mig, finner jag mig själv ibland längtandes efter något annat - något glatt, något lättsamt, något som kan liva upp mig men som ändå inte är korkat och översentimentalt.
Äntligen är den väntan slut! Efter bara några sekunder in i ”Amelie från Montmartre” satt jag där med ett leende på läpparna som bara växte eftersom filmen fortsatte! "Amelie från Montmartre" är väldigt gullig, romantisk och på det stora hela lättsam, men den känns aldrig översentimental eller korkad. Den är helt enkelt bara underbar!

Jean-Pierre Jeunet är en mästare när det gäller den visuella känslan och alla hans filmer är verkligen unika till utseendet, det gäller även den något misslyckade Alien: Resurrection, men det är en annan historia.
I ”Amelie från Montmartre” har Jean-Pierre nått sin hittills högsta höjdpunkt. Filmen är indränkt i starka lysande färger och bildrutorna liknar närmast konstverk av en surrealistisk målare. Faktiskt är filmen så färgstark att folk vid första anblicket frågat mig om det är en tecknad film!
Fotot i filmen passar känslorna som filmen förmedlar närmast perfekt. Bara Amelie själv fick mig att dra efter andan första gången jag såg henne, hon är verkligen oemotståndlig! Det är inte svårt att tro på spekulationerna man hört att Amelie är Jean-Pierre’s drömtjej och att filmen är hans kärleksförklaring till henne. För det faktum att filmen är gjord med kärlek och skaparglädje lyser lätt igenom. Det rappa tempot i bildväxlingen, de sagolika bilderna och den perfekta rytmen i klippningen förde tankarna till ”Moulin Rouge” fast ändå inte - ”Amelie från Montmartre” är unik.

Det är också skönt att se en film som inte är gjord i Hollywood. Det är bara att titta på de små detaljerna. Till exempel bilderna på Amelie från barndomen när hon fotograferar moln som ser ut som kaniner och teddybjörnar. Eller hennes underliga fritidssysselsättningar.
Karaktärerna i filmen är tydligt franska. Alla har sina underliga egenheter som jag faktiskt har svårt att föreställa mig se i en amerikansk film. Den något efterblivne grossisten, den gamle målaren, den svartsjuka älskaren. Karaktärerna är lika färgstarka som fotot!

Har filmen ett budskap? Jag tror faktiskt det; Att människor är mer intressanta än verktygslådor och jultomtar. Kanske kan man också tillägga: ”Gå ut och gör någon annan glad istället för att sitta hemma och deppa!”. En film som kan få mig att inte bara tänka så, utan även känna det, kan jag inte annat än beundra.
”Amelie från Montmartre” är väl inte direkt en film som berörde mig starkt eller fick mig att tänka speciellt mycket, men det är en film som fick mig på ett glatt humör och det är väldigt sällan det inträffar! Jag rekommenderar Amelie mycket starkt som en ”feel-good-movie” som faktiskt kan få vem som helst att mysa, småle och skratta.