Älskade spion (1977)

De första förberedelserna inför nästa Bond-äventyr började redan 1975, ett år efter Mannen med den gyllene pistolen. Publiken skulle dock få vänta i ytterligare två år innan Älskade spion äntligen gick upp på biograferna. Orsakerna till den kraftiga förseningen var en rad problem vid förberedelserna. För det första hamnade producenten Harry Saltszman i en ekonomisk soppa, bankerna krävde tillbaka honom på stora skulder som han investerat i nya projekt. En lång juridisk utdragen konflikt slutade med att Harry fick sälja sin andel i bolaget. James Bonds öde låg nu helt och hållet i Albert R. Broccolis händer. På grund av rättighetsskäl fick de inte använda sig av Ian Flemings story, enbart titeln. Ett dussintal (!) manusförfattare arbetade på en ny intrig, men de lyckades inte komma upp med något intressant. Till råga på allt anklagades de för plagiat med den story man hade. På grund av all tumult vid förberedelserna av filmen beslutade regissören Guy Hamilton att lämna filmen. Men kanske var det lika bra att de här problemen inträffade.

För det skulle innebära mycket positiva förändringar. Produktionen tog en ny vändning när Lewis Gilbert tog över rodret efter Hamilton, som efter tre stolpskott i rad visat prov på sin odugliga förmåga. Gilbert hade tidigare gjort Man lever bara två gånger och till skillnad från sin föregångare hade han ett öga för actionscener. Vidare visste han exakt vilka ingredienser en äkta Bond ska innehålla. Gilbert lät förbättra intrigen och kanske är det ingen slump att det finns så många likheter med hans tidigare Bond-film. Där gick ploten ut på att SPECTRE kapade rymdraketer från USA och Sovjet, här är det en skurk av samma magnitud som också tänker förgöra de två supermakterna genom att kapa kärnvapenbestyckade u-båtar.

Historien är tät, rättfram och engagerande och passar som hand i handske för en Bond-film. Förvisso har manuset några logiska frågetecken, som till exempel det faktum att Bond tar fram och bläddrar i manualen till datorn när han ska omprogrammera koordinaterna för kärnvapenmålen. Nåväl.
Förutom en väloljad intrig har vi en oförglömlig och livsfarlig skurk i Jaws, kvinnlig skönhet i Major Amasova - en rysk agent som matchar Bond - en fulltutrustad Lotusbil som kan köras under vatten, förstklassiga actionscener och utsökta miljöer. I tekniska termer briljerar filmen med rapp och föredömlig klippning och regi samt fantastiskt foto och scenografier i världsklass. Allt detta bidrar till en inramning som få filmer i serien kan mäta sig med.

Ett smakprov av vad filmen har att bjuda på får vi i inledningsscenen som får rankas som nummer ett i serien. I en rafflande skidjaktsscen som avslutas med att Bond åker utför ett gigantiskt stup får vi bevittna en av de mest minnesvärda stuntscenerna i Bonds historia. Bond kränger av sig skidorna och fäller ut fallskärmen som naturligtvis har den brittiska flaggan på. Man skulle kunna säga att inledningsscenen är som filmen i ett miniatyrformat. Den håller ett högt tempo tack vare den exemplariska regin och klippningen, är vackert fotograferad ur olika kameravinklar och bjuder på action utöver det vanliga.
För klippningen står John Glen och han trimmar actionscenerna till perfektion. Måhända är det radarparet Gilbert och Glens stora förtjänst att filmen aldrig tycks kännas daterad, även med dagens ögon betraktade är det fullt ös i actionscenerna.

Scenografen Ken Adam får här visa vilka enastående talanger han besitter. Det mäktiga scenbygget som involverar interiören av Liparus, ett jättelikt fartyg som sväljer tre u-båtar och från vilken skurken Stromberg ska förgöra världen, gav Ken Adam en Oscar-nominering. Så gott som alla Bond-filmer Ken Adam varit involverade i brukar i regel vara bättre än i de han saknas. Filmerna får en futuristisk framtoning och en larger-than-life känsla som saknar motstycke. Kombinerat med filmens vackra foto av länder som Egypten, Sardinien och Bahamas är det här en fest för ögonen.

Ytterligare bidragande till ögongodiset är filmens Bond-brud, spelad av ursnygga Barbara Bach. Hon har visserligen inte bara ett attraktivt utseende, hennes karaktär är också intelligent, farlig, tuff, kall och oberäknelig. Egenskaper som Bach levererar med stil och säkerhet. På skurksidan har vi Stromberg (Curt Jürgens), som drömmer om att konstruera en undervattensvärld. För att göra det tänker han utrota dagens civilisation som han anser är för dekadent och korrumperad. Strombergs hantlangare är ingen mindre än Jaws (Richard Kiel), en 2,18 meter lång jätte med ståltänder och björnhänder som krossar allt motstånd. Klart en av de grymmaste skurkarna i serien. Jag minns att när jag var liten vågade jag knappt se filmen för att Jaws var så läskig.
Roger Moore gör kanske sin bästa rollprestation som Bond. Se bara scenen där han erkänner för Anya att han mördade hennes förra älskare. Moore har utvecklat sin speciella stil än mer och manuset ger honom mer svängrum än tidigare.

Den enda svaga länken i filmen jag kan komma på är musiken. John Barry saknas och ersättaren Marvin Hamlich kommer inte i närheten. Visserligen passar hans musik filmen hyfsat bra, men den är lite för discoorienterad och variationen är inte särdeles stor. Trots allt får musiken godkänt.

Älskade spion är ett stilfullt och elegant Bond-paket fullt av humor, action, livsfarliga skurkar och vackra kvinnor. Balansen och avvägningen är perfekt, vi får lagom mycket av allting. Jag har säkert sett den här filmen 100 gånger och tröttnar aldrig, den är alltid lika bra. Bond-bruden, inledningen, actionscenerna, regin och klippningen, stämningen – allt är på topp och alla kategorier kvalificerar sig som det bästa i Bond-serien.
Filmen slog alla tidigare biografrekord och blev den mest inkomstbringande Bond-filmen dittills; en magnifik återkomst av Albert. R Broccoli som lyckas få allting att stämma och åter få Bond på räls. Tack vare denna milstolpe kan Bond-serien tuffa vidare in i 80-talet, 90- och 2000-talet.