Akira (1988)

Platsen är Neo-Tokyo. Året är 2019 - 31 år efter tredje världskriget.
Rivaliserande motorcykelgäng utmanar varandra i livsfarliga gatustrider.
Terrorattentat efter terrorattentat avlöser varandra.
Ihärdiga skolprotestanter tårgasas under häftiga upplopp.
Den splittrade, delvis korrumperade regeringen försöker febrilt med alla möjliga medel, även övernaturliga sådana, att upprätthålla ordningen.
Sekter proklamerar högljutt och inlevelsefullt sina budskap.
Varken före eller efter Akira har världens undergång skildrats på ett så underhållande sätt.

Akira är av många erkänd som den bästa filmen den japanska animationsindustrin någonsin lyckats spotta ur sig. Att den har influerat otalet filmer i genren är inte att missta sig på, ja faktiskt skulle inte den japanska animerade filmen se ut som den gör idag om det inte vore för denna. När man tänker på genren tänker man på blod, tentakler, högteknologi, nakna kroppar och övernaturliga krafter. Nu var förstås Akira inte först med dessa inslag och just nakenheten uteblir till stor del i denna film men annars kan man nog säga att Akira innehåller precis allt man förväntar sig i genren. Just därför är Akira en bra film att se om man är intresserad av Anime men inte vet var man ska börja leta.

Trots att det gått 15 år sedan Akira gjordes inser man att något verkligt revolutionerande på
den animerade filmfronten egentligen inte har hänt sedan dess. Detta på grund av att Akira satte ribban så högt att kopiorna fortfarande kämpar för att nå upp till den.
Även om tekniken har kommit långt sedan 1988, framförallt med datorernas hjälp, har ingen animerad film artistiskt sett under denna tid överskuggat Katsuhiro Otomo’s mästerverk. Som alla andra visionärer visste Otomo precis vad han ville när han satte sig ner och skrev manuset och ritade alla storyboards till hela filmen. Han ville ge biobesökarna något de aldrig sett förut!

Själva historien är så komplicerad att det är omöjligt att ens försöka redogöra för den här.
Akira är en film som för de flesta är obegriplig första gången. Vilket i detta fall inte spelar någon som helst roll. Filmen är nämligen så underhållande rent audiovisuellt att man bara suger in överdådet och är nöjd med det. Actionsekvenserna skulle göra vilken hollywoodregissör som helst avundsjuk och framförallt den mörka humorn är verkligen på topp! Men som sagt, första gången du ser filmen kommer du antagligen inte att förstå mycket. Skillnaden mellan Akira och många andra komplexa multikaraktärsberättelser är dock att logiken finns där, gömd i filmens alla oräkneliga små detaljer. Det är en belönande film i den bemärkelsen att en vaken tittare, efter att denne sett filmen några gånger, börjar inse att en obegriplig film har blivit begripbar!

Användandet av musik i Akira är oförglömligt. Människorösterna och de egendomliga slaginstrumenten skapar en unik tidlös känsla, ett element som gör att Akira troligtvis inte kommer att åldras nämnvärt under en lång tid framöver. Artisteriet vad gäller komposition både hos karaktärer och miljöer är också det oförglömligt. Det är stilrent, färggrant och konstnärligt. Ansiktsuttrycken är prislöst uttrycksfulla! Vem kan glömma den mordiska blicken i Tetsuo, den prekognitiva lilla kvinnans oskyldiga uppsyn eller det strålande ansiktet i den galna vetenskapsmannen som beundrar sin upptäckt?
Ultravåldet är underbart att beskåda, ja det kan låta perverterat, men världens undergång kan faktiskt vara vacker. Det som gör filmen till ett sådant mästerverk är dock inget litet element i sig - det är helheten. Balansen, den fina avvägningen mellan intima karaktärsporträtt och det stora som försiggår runt omkring dem. Akira lyckas vara ogreppbart stor och intim
på samma gång.

Akira uppfann inte de element den innehåller. Just högteknologi, galna vetenskapsmän, korrupta regeringar, övernaturliga krafter och världens undergång är vanliga teman. Men Akira perfektionerade användandet av dem. Historieberättandet är mästerligt då allt som händer i filmen har betydelse på flera nivåer. Även fast elementen i sig är gamla och beprövade kombineras dem tillsammans på nya och fräscha sätt. Filmen överraskar fortfarande och känns inte på något sätt gammal. Trots att jag såg filmen för första gången för bara något år sedan blev jag förvånad över de vändningar som historien tog på vägen. Och jag fick se bilder som så länge jag lever kommer att vara etsade i mitt minne. Anime innehåller något som Disney’s alster numera saknar; Verklig fantasi.

Akira är så nära en perfekt film man kan komma. Men det är inte en film för alla. Som sagt är den ultravåldsam. Otalet människor dör på de mest meningsfulla och/eller meningslösa sätt.
Och filmen är totalt kompromisslös vilket innebär att blodet flyter ymnigt. Det är inte heller en film man bara sätter sig ner en lördagskväll och tittar på med polarna och sedan förstår,
även om man även kan göra det på grund av det höga underhållningsvärdet.
En annan nackdel finns också med Akira. Efter att man sett den höjer man ribban rejält och ser inte längre andra favoriter i genren i samma ljus. Många anser att Akira är den definitiva Animen och i en klass för sig. Och recensenten kan utan att tvekan räkna sig till en av dessa.